Search:

Diabetes typ 2

    Table of contents
    No headers

    Version as of 01:14, 22 Jul 2019

    to this version.

    Return to Version archive.

    View current version

    Diabetes typ 2

     

    Introduktion

    Diabetes är ett samlingsnamn för en antal sjukdomar där sockernivån i blodet är för hög, hyperglykemi (1). Hyperglykemin beror på total avsaknad/brist på hormonet insulin eller att cellerna har en nedsatt förmåga att tillgodogöra sig insulin. Insulin är ett hormon som är nödvändigt för att cellerna ska kunna använda sig sockret som finns i blodet (1). Diabetes typ 2 är den vanligaste diabetessjukdomen i Sverige och cirka 5% av befolkningen har diagnostiserats men mörkertalet bedöms vara stort (2). Det är en kronisk, progressiv sjukdom och antalet människor som insjuknar och lever med sjukdomen ökar snabbt (2). Vid diabetes typ 2 finns fortfarande en produktion av kroppseget insulin men nivån är inte tillräckligt hög och kroppens celler är mindre insulinkänsliga (1). Sockervärdet i kroppen ökar successivt under flera år och sjukdomen upptäcks vanligen i samband med vårdkontakt av annan orsak.

    Det finns flertalet olika sätt att mäta blodsockernivån. De två vanligaste är mäta plasmaglukosnivån eller HbA1c. Vid ett plasmaglukosprov (P-glukos) tas vanligen ett stick i fingret och värdet mäts i mmol/L (3) . Provet kan tas antingen i hemmet själv av patienten via en lättanvänd blodsockermätare eller på vårdcentral/sjukhus. Om patienten fastat innan provtagningen är ett önskvärt värde mellan 4,0-6,0 mmol/L. Om patienten inte fastat innan riktvärdet kring 8,7. Vid ett P-glukosvärde mäts alltså sockernivån i blodet precis här och nu (3).

    HbA1c är ett typ protein av bildas när blodsocker binder till blodets hemoglobin (4). Provet tas via venprov eller stick i fingret och ger ett värde i mmol/mol. HbA1c visar hur blodsockernivån har varit de senaste 2-3 månaderna innan provtagningen och kallas därför för långtidsblodsocker. Ett HbA1c över 48 mmol/mol vid minst två provtillfällen är underlag för att ställa diabetesdiagnos. Exakt vilket HbA1c-värde som är önskvärt vid konstaterad diabetes typ 2 varierar beroende på ålder, andra sjukdomar, livsstil mm men oftast ett värde under 52 mmol/mol. HbA1c tas för att följa sjukdomen och för att utvärdera behandlingsåtgärder (4).

    Det finns tydliga riskfaktorer för att drabbas av diabetes typ 2 som övervikt, rökning, hög ålder, låg fysisk aktivitet, tidigare graviditetsdiabetes men även viss ärftlighet (2). Behandling vid diabetes typ 2 är inriktad på att sänka blodsockernivån främst via livsstilsförändringar som förbättrar insulinkänslighet. Tillförsel av insulin kan behövas senare i sjukdomsförloppet (2). Kostförändringar, utbildning om sjukdomen och fysisk aktivitet är alla effektiva sätt att påverka blodsockernivån (2,5). Det finns starka evidens för att fysisk aktivitet förbättrar glukoskontrollen hos personer med diabetes typ 2 (2,5). Fysisk aktivitet kan utföras på många olika sätt men är någon aktivitet mer effektiv och vad bör en person med diabetes typ 2 rekommenderas för aktivitet för att påverka blodsockernivån mest?
     

    Fysiologiska effekter vid fysisk aktivitet

    Prevention

    Det finns ett tydligt samband mellan övervikt, stort midjemått, hög ålder, bruk av tobak, låg fysisk aktivitet och risk för att utveckla diabetes typ 2 (2). En livsstil som innehåller fysisk aktivitet, varierad kost, ett body mass index (BMI) under 25 och tobakstopp är alltså preventiva åtgärder för att minska risken att insjukna i diabetes typ 2 (2). Man har i studier på personer med en eller fler riskfaktorer kunnat se att fysisk aktivitet är en mycket viktigt preventiv åtgärd för att förhindra uppkomst eller fördröja insjuknandet (1). Förbättrad kondition och regelbunden motion kan normalisera glukosnivån hos personer med begynnande sviktande glukoskontroll (1). Långvarigt stillasittande, oavsett total fysisk aktivitetsnivå, ses vara en stor riskfaktor för att drabbas av diabetes typ 2 (6). Minskas den stillasittande tiden, reduceras också risken för att insjukna.


    Behandling
    Vid fysisk aktivitet förbättras kroppens insulinkänslighet vilket ger en lägre glukoskoncentration i blodet (1). Vid nydiagnostiserad diabetes typ 2 kan fysisk aktivitet bidra till att insulinkänsligheten ökar så mycket att sjukdomen går i regress. Det är därför av största vikt att personer som nyligen diagnostiserats uppmuntras till fysisk aktivitet och får stöd i denna process. Då många följdsjukdomar (t ex ögonkomplikationer, njursvikt, fotsår) uppstår efter en längre tids sjukdom är det av stor vikt att fördröja insjuknandet (1). Fysisk aktivitet ökar glukosupptaget i skelettmuskulaturen och effekten är inte enbart under själva muskelaktiveringen utan pågår upp till 48h efter avslutad träning (1,2). Skelettmuskulatur som varit aktiv under träningspasset fortsätter ha en förbättrad insulinkänslighet (1).
    Vid diabetes typ 2 ses förändringar i skelettmuskulaturen (1). I muskelcellerna är glukostranspotörer (olika signalsubstanser) mindre aktiva och flera processer kopplade till insulinomhåndertagandet är försämrade hos personer med diabetes typ 2 jämfört med icke-diabetiker. Fysisk aktivitet kan dock förbättra processerna. Man har i studier kunnat se en ökning av GLUT-4 (en glukostransportör) inne i muskelcellen men även fler signalsubstanser som bidrar till ett förbättrat glukosupptag och insulinkänslighet (7). Att minska övervikt hos personer med diabetes typ 2 är viktigt för ett bra behandlingsresultat (1). En viktminskning leder till förbättrad insulinkänslighet och sänkt blodsockernivå. Fysisk träning i kombination med en kostförändring är det mest effektiva sättet att nå långvarig viktminskning (8). Hos många diabetiker syns även en förhöjd blodfettnivå vilket ökar risken för hjärt-kärlkomplikationer. Fysisk aktivitet som utförs regelbundet förbättrar blodfettsnivåerna och därmed minska riskerna för hjärt-kärlkomplikationer (2).

     

    Frågeställning

    För personer med diabetes mellitus typ 2, är konditionsträning jämfört med styrketräning mer effektivt för att sänka långtidsblodsockret (HbA1c)?

    P: patienter diagnostiserade med diabetes typ 2
    I: konditionsträning
    C: styrketräning

    O: långtidsblodsocker (mätt med HbA1c)

     

    Litteratursökning

    Databasen Pubmed användes för att söka artiklar. Sökorden som användes var: type 2 diab* AND exercise AND resistance AND aerobic. Sökningen begränsades till fulltext-artiklar samt till clinical trial. Totalt fanns 162 artiklar tillgängliga varav jag valde ut två som undersökte effekten på långtidsblodsockret. Sökningen gjordes 2019-03-11.

     

    Resultat

    I en italiensk randomiserad kontrollerad studie (RCT) från 2012 har patienter med diabetes typ 2 fått träna kondition eller styrka i fyra månader (9). Flertalet metaboliska värden har utvärderats men långtidsblodsocker (HbA1c) är primärmåttet. 40 patienter inkluderades i studien varav hälften blev randomiserade till att träna kondition (60 minuter, 3 ggr/v på en intensitet av 60-65% av maxpuls). Den andra halvan tränade styrka (60 minuter, 3 ggr/v, blandat maskiner och fria vikter, 70-80% av 1-RM). All träning skedde med handledning. 38st fullföljde studien, ett avhopp i vardera grupp. Följsamheten var hög i båda grupperna, 93% närvaro i konditionsgruppen och 89% i styrketräningsgruppen. Studien visade att både konditionsträning och styrketräning sänkte långtidsblodsockret och det var marginell skillnad mellan grupperna. Konditionsgruppen HbA1c-värde sjönk med 0,40% och styrketräningsgruppens med 0,35% (9).
    Den höga följsamheten i båda träningsgrupperna gör att resultaten är väl jämförbara och pålitliga. Även att baslinjeuppgifterna var likvärdiga i grupperna gör att jämförelsen i studien är mer korrekt. Att randomiseringen varit blindad ökar tillförlitligheten på studieresultatet. I denna studie hade man valt att inte ha någon kontrollgrupp. En ren kontrollgrupp hade lyft studien ytterligare men författarna anser att baslinjemätningarna är tillförlitliga nog och att andra faktorer som skulle kunna påverka blodsockernivån var kontrollerade så att det enbart var träningseffekten som mättes. Antalet inkluderade deltagare i studien var förhållandevis lågt, ett högre deltagarantal hade höjt studiens kvalitet ytterligare, eventuella större skillnad mellan grupperna hade kanske kunnat påvisats med ett större deltagarantal. Det framgår inte vilken typ av konditionsträning som utförts, intensiteten framgår men hade varit intressant att veta vilken typ av träningsform som utfördes. Det framgår inte heller om träningen utfördes i grupp eller individuellt och med tanke på den höga följsamheten hade det varit intressant att veta mer kring detta.

    Denna studie är mycket relevant i relation till min frågeställning då både min frågeställning och studiens syfte var att se vilken av konditionsträning och styrketräning som påverkar långtidsblodsockret mest effektivt.
     

    I en amerikansk RCT-studie från 2010 har man studerat hur olika träningsformer påverkar långtidsblodsockret (10). 262 studiedeltagare inkluderades och randomiserade till kontrollgrupp (41 personer), konditionsträningsgrupp (72 personer), styrketräningsgrupp (73 personer) eller en kombinationsträningsgrupp med styrke- och konditionsträning (76 personer). Träningen pågick i nio månader och utfördes med handledning. För att kunna jämföra grupperna standardiserade man träningsordinationen med hjälp av kroppsvikten. Man uppskattade att 150 minuters träning på måttlig intensitet motsvarande 10-12kcal/kg kroppsvikt. Träningens intensitet skulle ligga på 50-80% av maximal syreupptagningsförmåga. Formler framtagna av American College of Sports Medicin användes för att beräkna kalori- och tidsåtgång. Konditionsträningsgruppen tränade 3ggr/veckan, totalt 140 minuter/vecka där de sammantaget förbrukade 12kcal/kg kroppsvikt varje vecka. Styrketräningsgruppen tränade 3 ggr/veckan, totalt 141 minuter med övningar för hela kroppen. När en deltagare kunde göra 12 repetitioner av en övningar vid mer än ett träningstillfälle höjdes belastningen. Kombinationsträningsgruppen tränade också 3 ggr/vecka varav styrketräning vid två tillfällen (30-40min/vecka) och kondition 110min/vecka. Intensiteten vid konditionsträningen var på 10kcal/kg kroppsvikt. Kontrollgruppen utförde avslappning och stretching varje vecka men det är inte angivet hur ofta eller hur långa passen var. HbA1c mättes innan studien påbörjades och sedan varje månad fram till sluttesterna. För att inkluderas i slutresultaten var kravet en närvaro på minst 70% under 6 månader, deltagare med lägre närvaro exkluderades från slutresultaten. Studien visade att kombinerad kondition och styrketräning sänker HbA1c mer jämfört med kontrollgruppen, en minskning på 0,34%. Endast styrketräning eller konditionsträning sänker inte HbA1c jämfört med kontrollgrupp (-0,16% styrketräning, -0,24% konditionsträning) (10).

    En styrka med denna studie är den förhållandevis stora deltagarantalet vilket stärker tillförlitligheten på resultatet. Att man eftersträvat jämlik träningsmängd och intensitet i interventionsgrupperna gör också att resultat bedöms pålitligt. Följsamheten i interventionen var förhållandevis god, ett bortfall mellan 9-14% i träningsgrupperna varav majoriteten berodde på för låg närvaro. Studien hade ett tydligt fokus med primärmåttet HbA1c, ett värde som följdes noggrant under hela studien och som är vedertaget för att mäta långtidsblodsockret. Förutom i styrketräningsgruppen så har det inte framgått vilken typ av övningar/träningsform som genomfört och det är först i Comments som det framgår att samtlig träning verkar ha genomförts i ett laboratorium med optimala förutsättningar. Det inte heller beskrivet vem det var som assisterade träningen och om träningen skedde i grupp eller individuellt.
     

    Även denna studie är mycket relevant för min frågeställning då population, intervention och utfallsmått är samma i både studie och frågeställning.


     

    Diskussion


     

    Referenslista

    1. Agardh CD, Berne C, redaktörer. Diabetes. 4 uppl. Stockholm: Liber; 2010.

    2. Jendle J, Tornberg Å. Diabetes mellitus - typ 2-diabetes. I: Ståhle A (red). FYSS 2017 - fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling. Stockholm: Läkartidningen Förlag AB; 2017. p 380-390.

    3. 1177 Vårdguiden. Blodprov: P-Glukos - blodsocker [Internet]. [Uppdaterad 2016-06-27; citerad 2019-03-22]. Hämtad från: https://www.1177.se/Orebrolan/Fakta-och-rad/Undersokningar/P-Glukos--blodsocker/

    4. 1177 Vårdguiden. Blodprov: HbA1c.  [Internet]. [Uppdaterad 2018-10-10; citerad 2019-03-22]. Hämtad från: https://www.1177.se/Orebrolan/Fakta-och-rad/Undersokningar/HbA1c/

    5. Katangwe T, Bhattacharya D, Twigg MJ. A systematic review exploring characteristics of lifestyle modification interventions in newly diagnosed type 2 diabetes for delivery in community pharmacy. Inter J Pharma Pract. 2019 Feb;27(1):3-16

    6. Biswas A, Oh PI, Faulkner GE, et al. Sedentary time and its association with risk for disease incidence, mortality, and hospitalization in adults: a systematic review and meta-analysis. Ann Intern Med. 2015;162(2):123-32
    7. Hawley JA, Jessard SJ. Exercise training-induced improvements in insulin action. Acta Physiol (Oxf) 2008 Jan;192(1):127-35
    8. Goodpaster BH, Delany JP, Otto AD, et al. Effects of diet and physical activity interventions on weight loss and cardiometabolic risk factors in severely obese adults: a randomized trial. JAMA. 2010 Oct 27;304(16):1795-802

    9. Bacchi E, Negri C, Zanolin ME, et al. Metabolic effects of aerobic training and resistance training in type 2 diabetic subjects: a randomized controlled trial (the RAED2 study). Diabetes Care. 2012;35:676–82.

    10. Church TS, Blair SN, Cocreham S, et al. Effects of aerobic and resistance training on hemoglobin A1c levels in patients with type 2 diabetes: a randomized controlled trial. JAMA. 2010;304:2253–62.

     

     

    //Amanda Hammer