Search:
DU Wiki > Ă„mnen - Subjects > Ljud- & Musikproduktion > Inspelning i Studio VT16 > The Beach Boys-Pet Sounds

The Beach Boys-Pet Sounds

    Table of contents
    No headers

     

     

    Utgivningsår-1966.

     

    Artister-Brian Wilson, Mike Love, Dennis Wilson, Carl Wilson, Al Jardine, Bruce Johnston.

     

    Kompositörer- Brian Wilson, Mike Love, Tony Acher, Terry Sachen.

     

    Musiker-Carol Kaye, Al Casey, Jerry Cole, Al De Lory, Jim Horn, Jim Gordon, Hal Blaine, Mike Deasy, Joseph DiFiore, Steve Douglas, Carl Fortina, Ritchie Frost, Bill Green, Mike Melvoin, Tommy Morgan, Frank Marocco, Jack Nimitz, Don Randi, Tommy Tedesco, Billy Strange, Ralf Schaeffer, Nick Martinis, Larry Knechtel, Plas Johnson, Jay Migliore, Herry Hyams, Leonard Malarsky, Barney Kessel, William Kurasch, Alan Robinson, Jerome Reisler, Joseph Saxon, Ron Swallow, Paul Tanner, Darrel Terwilliger.

     

    Skivbolag-Capitol.

     

    Producent-Brian Wilson.

     

    Tekniker- Chuck Britz, Bruce Botnik, H. Bowen David, Larry Levigne.

     

     

    Pet Sounds brukar ses som Brian Wilsons flaggskepp, där han agerade producent, arrangör och vokalist. Albumet spelades in i olika studios, men den största delen spelades in i Western Studio 3 i Kalifornien. Man använde en 4-track och en 8-track bandspelare under inspelningen. Man spelade först in grunderna live och lade sedan sången på i efterhand.  Kör-partierna spelades samtidigt med en mikrofon (Neuman U-47) som deltagarna stod runt om. Oftast gjordes en dub på stämmorna för att få en tätare mer briljant klang. Lead-sången gjordes separat ofta med en dub även på den.

     

     

    Liknande fonogram

     

    Det fanns flera band, artister och producenter som Brian Wilson jämförde sig själv med och hade en närmast kompetitiv relation med. Framför allt var det synen på The Beatles som innovatörer musikaliskt som drev Wilson att vara uppfinningsrik. Pet Sounds sägs vara Brian Wilsons svar på Beatles album Rubber Soul. Skillnaden mellan The Beatles och The Beach Boys var att The Beatles hade George Martin. En briljant producent som även kallades ”den femte beatlen”. Wilson hade såklart också hjälp av tekniker, men på det sätt hans visioner styrde produktionen och att han samtidigt var musikaliskt överhuvud saknar motstycke i modern tid. Ett verk som inspelningsmässigt liknar Pet Sounds är Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Där används samma princip med "wall of sound" och den innehåller också innovativa idéer för inspelning. Musikaliskt kan man också hitta likheter. Lennon/Mccartney var lika benägna som Wilson att skapa något som var harmoniskt och melodiskt utmanande för lyssnaren, men fortfarande stöpt i den traditionella pop-formen.    

     

    Kännetecken

     

    Den teknik som ändvändes vid inspelningen av Pet Sounds skulle idag kännas otroligt omständig och ålderdomlig att använda. Då, var tekniken det bästa som kunde frambringas och sättet att använda både en 4-track och en 8-track bandspelare ansågs vara en ”top of the line”-metod. Då man var tvungen att göra live-tagningar fanns inget utrymme för individuella omtagningar. Bandet skulle göra bra tagningar i ett stycke om och om igen. Det krävdes således musiker av hög rang och session-bandet Wrecking-Crew anställdes för inspelning av grunderna. Dessa var vid tiden den kanske mest använda grupp session-musiker. En rad andra musiker bidrog till inspelningen, men själva grunderna är till största del gjorda av Wrecking-Crew. Då inspelningarna av grunderna gjordes live i samma rum uppstod mycket läckage. Även om mikrofonerna var riktade tog de upp lite av allt. Wilson använda läckaget till sin fördel för att få instrumenten att limma ihop bättre och få en känsla av närvaro som man antagligen inte hade fått om steginspelningstekniken hade använts eller om musikerna hade suttit i separata ljudisolerade rum. Inspirationen till arbetssättet hade Wilson fått av den legendariske producenten Phil Spector som är upphovsman till yttrycket ”wall of sound” som skapades av stora orkestrar som spelade live. Som i Pet Sounds.       

     

    Historik

     

    Man kan säga att Pet Sounds uppstod ur Wilsons depressiva sida. Bandet hade redan nått en status som världsstjärnor med sin surf-inspirerade pop-musik. Turnerandet blev för mycket för Wilson och han kollapsade vid flera tillfällen på grund av stress. Då väcktes idén att han skulle stanna hemma i Kalifornien och börja producera nästa skiva medan övriga bandet turnerade världen. Det var som kompositör och producent Wilson trivdes, inte som rockstjärna. När bandet var tillbaka efter turnén hade han skrivit all musik till det som skulle komma att bli skivan Pet Sounds. Han hade även spelat in alla grunder. Materialet mottogs svalt av vissa bandmedlemmar (Mike Love framför allt) och Wilsons pappa tyckte att han kastade bort det momentum bandet hade som glättiga pop-artister. Lyckligtvis var Wilson fast besluten att producera något unikt och äkta. Pet Sounds blev inte omedelbart en hit utan fick mogna i ca 20 år innan folk började uppskatta albumet på riktigt. Idag ses det som ett av det främsta fonografiska verk. 

     

    Egen Kommentar

     

    Det är svårt att gå in och tycka saker om en skiva som bland de flesta musikkännare rankas bland topp 5 någonsin. Utrustningen som fanns att tillgå utnyttjades maximalt och musikaliskt finns inte mycket eventuella förbättringar att peka på. En sak som jag tänkt på dock är hur folk runt omkring Wilson förhöll sig till hans ibland lynniga sinne. Wilson hade mycket bestämda åsikter om t.ex. var och när en inspelningssession skulle äga rum. Folk runt omkring honom lyssnade på honom och rättade sig efter hans åsikter vilket kunde leda till att sessioner bokade för tusentals dollar ställdes in för att Wilson inte kände ”Good vibrations”. Även om resultatet av hans envishet bevisligen är briljant kan det också vara pressen att leverera som öppnade dörren på vid gavel för hans mentala sjukdom. Det och LSD. Om Brian hade haft en co-producer hade kanske pressen fördelats och hans mentala förfall hade möjligen inte nått så långt som det faktiskt gjorde. 

     

    Referenser

     

    Böcker:

    Massard, Howie. Behind the glass: top record producers tell how they craft the hits. San Fransico: Backbeat Books, 2000

     

    Film:

    Love and Mercy. 2014. Regi: Bill Pohlad. USA, Battle Mountain Films. River Road Entertainment.

    Files (0)

     

    Comments (3)

    Viewing 3 of 3 comments: view all
    Hej!

    Intressant text.
    En liten sak som stör läsningen är några felstavningar som du skulle kunna rätta.
    För mig är det även en ganska rabblande text som inte fångar in så bra, jag tänker t.ex. på texten under rubriken "Liknande Fonogram" den känns ganska rörig och kastar en fram och tillbaka vilket kan göra det svårt att hänga med och skapa en röd tråd.
    Kanske kan lite mer luft i texten hjälpa! edited 22:16, 10 Mar 2016
    Posted 22:15, 10 Mar 2016
    Bra läsning! Håller med tidigare kommentar!
    Jag skulle även vilja ha en klarare uppfattning ang hur många musiker som faktiskt var med och spelade in albumet?
    "och många fler…" kan ju klassas som osäkerhet kring detta. Jag förstår dock om denna information är svår att få tag i. Men det skulle vara intressant att veta ifall det var en hel orkester eller liknande! Jag såg att du "hintade" till just det i slutet utav överskriften: Kännetecken.
    Allt gott!
    Posted 23:57, 10 Mar 2016
    Fenomenet Beach Boys är mycket intressant. Kul att du valde det fonogrammet. Har också sett filmen Love and Mercy som även den var intressant, fast jag undrar hur tillrättalagd den var. Du har uppenbarligen kollat upp en del bakgrund om inspelningarna, som t ex användandet av The Wrecking Crew”, men jag hittar inga referenser i din rapport, utöver ”Behind the Glass” och filmen. Man kan ju undra hur Beach Boys skulle ha låtit om de spelat allt själva. En parentes: Läste om The Wrecking Crew att de kompat Byrds på ”Mr Tambourine Man” och att de då ”tagit med sig” och använt sig av kompet från Beach Boys ”Don’t Worry Baby” som de gjort året innan. Det hörs.
    Ett annat exempel på avsaknaden av referens är där du säger att Lennon/McCartney ”var lika benägna som Wilson att skapa något som var harmoniskt och melodiskt utmanande för lyssnaren…” Vem tycker det?
    Det är intressant att läsa det du skriver om spänningarna inom Beach Boys. Det verkar vara rätt vanligt att det ska finnas en mycket speciell och förmodligen drogmissbrukande personlighet i en framgångsrik grupp på 60-/70-talet. Kanske inte bara då.
    Posted 12:08, 15 Mar 2016
    Viewing 3 of 3 comments: view all
    You must login to post a comment.