Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Ljud- & Musikproduktion > Inspelning i Studio VT15 > The Beatles - Tomorrow Never Knows

The Beatles - Tomorrow Never Knows

    Table of contents
    No headers

    John Lennon kommer till Abbey Road Studios med en låtidé med bara ett ackord och en text tagen ur boken The Psychedelic Experience. Låten får helt nydanande effekter; framför allt bandloopar, men också ”Lesliesång” och baklänges gitarrsolo, samt ett kompmönster med trummor och bas som även det låter som om det vore en loop.

     

    Inspelad 6/7/22 april 1966.

    Utgiven i GBR 5 augusti & i USA 8 augusti 1966 (LP: Revolver)

    Artist: The Beatles 

    Komposition: Tomorrow Never Knows

    Musiker: John Lennon sång, orgel; Paul McCartney bas, bandloopar, sologitarr; George Harrisson tambura; Ringo Starr trummor, tamburin; George Martin piano.

    Skivbolag: Parlophone, EMI Records.

    Producent: George Martin.

    Tekniker: Geoff Emerick.

    Studio: Abbey Road Studios.

    Förlag: Northern Songs ltd.

    Kompositörer: John Lennon & Paul McCartney

     

    Liknande fonogram:

    Att finna liknande fonogram med bandloopar utanför The Beatles produktioner är inte helt lätt, men å andra sidan används ju idag loopar väldigt ofta i populärmusik, men då skapade i datormiljö och kan väl inte direkt jämföras med den teknik man var tvungen att använda innan datorn fanns. Så här följer några fler spår från Beatles album med bandloopar[1]:

    - ”Fool On The Hill”, ”Magical Mystery Tour” - från LP’n The Magical Mystery Tour - 1967

    - ”Revolution #9”, ”Back In The USSR”, ”Piggies” - från LP’n The White Album - 1968

    - Mellanrummet/X-fading mellan ”You Never Give Me Your Money” & ”Sun King” - från LP’n Abbey Road - 1969

    Som ett exempel utanför The Beatles har vi Pink Floyd med en väldigt känd loop i låten "Money", från LP'n The Dark Side of the Moon, från 1973. Även den inspelad på Abbey Road.

     

    Kännetecken:

    Bandloopar: In och utgående ljud i ljudbilden från bandloopar, ljud som inte har någon egentlig "timing" utan dyker mer eller mindre upp slumpvis. Ljuden är också svårdefinierbara, vilket kan bidra till en surrealistisk effekt.

    Sång genom roterande lesliehögtalare: Rösten får en roterande frekvensskillnad över tid, som kan liknas vid en sorts phaser/flangereffekt.

    Baklänges gitarrsolo: Ljudet från gitarren har omvänd ordning på attack och release, vilket ger en mycket annorlunda surrealistisk upplevelse. Tonerna kommer i en ordning som är "onaturlig".

     

    Historik:

    The Beatles hade fått 3 månaders semester i början av 1966 efter Rubbet Soul-turnén och John Lennon hade bl a tillbringat sin tid med att utforska sin mentala inre rymd med LSD och en amerikansk handbok i sinnesutvidgning: The Psychedelic Experience av Timothy Leary & Richard Alpert[2]. Lennon hade spelat in dess parafras The Tibetan Book of The Dead på band och spelade upp den när drogen började verka. Det tog verkligen skruv och han skyndade sig att skriva en låt om upplevelsen. Detta blev texten till Tomorrow Never Knows, där Lennon hämtat flera rader direkt ur Leary’s & Alpert’s text[3]. Vid denna tid var The Beatles i desperat behov av förändring. De kände att de kanske hade tömt Abbey Road’s resurser på allt som gick att genomföra rent sound mässigt. De hade därför planer på att åka över till Memphis, Tennessee i USA i april eftersom många av deras idoler bl a Bob Dylan, Wilson Pickett och Otis Redding spelade in där. Men efter att påbörjat sessioner i början på april i Studio 3 på Abbey Road med en ”ny” tekniker, Geoff Emerick, så förstod de att det fanns nya sound att utveckla på plats[4]. Tomorrow Never Knows, som blev den första låten som spelades in för albumet Revolver, blir Geoff’s första uppdrag och han är helt förskräckt, vilket är helt förklarligt med tanke på hans ringa ålder, 19 år, och vad han nu fick för händerna.

     

    Låten, skriven av Lennon, består av ett ackord, C, och en sångmelodi som endast består av ters, kvint, tonikan, ters, tonikan, kvint, septiman (b7), tonikan som upprepas genom hela låten, kan sägas påminna om den bordun-musik som bl a finns i indisk musik, som Beatles blivit så inspirerade av, framför allt George Harrisson. Detta medförde att de snabbt blev varse att de var tvungna att tänka annorlunda vad gäller arrangemanget. Paul var den som kom med förslaget att använda bandloopar för att fylla ut ljudbilden. Paul hade vid denna tid utforskat verk av avantgarde kompositörerna Luciano Berio och Karlheinz Stockhausen, som båda använde bandloopar i sina verk och Paul hade börjat experimenterat en del hemma med sin bandspelare. Efter ett första försök och tagning med bandloopar och grunder med trummor, bas och sång ville de pröva ytterligare en helt ny tagning. Nu hade Paul och Ringo tagit fram ett nytt briljant bas och trum-mönster, som de spelade in på Spår 1[5](Studer J-37 one-inch four-track). Detta kompmönster pågår exakt likadant genom hela låten. Trummornas makalösa sound bestod av huvudsakligen 2 nedstämda hängpukor inspelade med dämpning, kompression (Fairchild 660) och stort eko[6]. John lägger sin leadsång på Spår 4 på vanligt sätt, men halvvägs in i låten kör man, för första gången någonsin, sången genom en roterande Leslie-högtalare. John ville att hans röst skulle låta som Dalai Lama. John’s ursprungliga ide var att han ville bli svingad i ett rep runt mikrofonen samtidigt som han sjöng[7]!

     

    Paul hade inför nästa dags session skapat bandloopar på sin bandspelare hemma och på plats i studion valdes några av dessa ut att användas till inspelningen. Man riggade upp 5 st bandspelare, BTR2, med var sin tekniker som höll bandloopen spänd med en penna, och kopplade dessa till var sin fader på REDD.51-mixerbordet. Nu lät de bandet gå på J-37:an och grunden spelas upp samtidigt som de, där de tyckte det lät bra, drog Lennon, McCartney, Martin & Emerick upp var fader för sig. George Martin minns att ”alla dessa loopar kom in till vår mixer och det var som att spela på en orgel[8]”. Efter ett antal ”tagningar” spelades slutresultatet in på Spår 2. Bandlooparna bestod av: 1, en skrattande mansröst, uppspelad i dubbel hastighet (”Fiskmås” ljudet). 2, ett Bb-ackord spelad av symfoniorkester. 3, en Sitar-fras, baklänges uppspelad i dubbel hastighet. 4, en fras troligen spelad av en mandolin, uppspelad i dubbel hastighet. 5, en sitar-skala, baklänges uppspelad i dubbel hastighet. Detta med bandloopar var inget nytt för unge Geoff, för när han började jobba på Abbey Road så gjorde de liknande bandloopar till ”talböcker” och han tyckte om tekniken[9].

     

    Nu lämnades låten ett par veckor och den 22 april återupptog man arbetet och la om John’s sång på Spår 4, på samma sätt med Leslie på sista halvan, samt en Tamboura. På Spår 3 la man sedan en dub av John’s leadsång, tamburin, orgel och piano. Slutligen beslöt de sig för att, för första gången på en Beatlesplatta, spela in ett baklänges gitarrsolo. Det ”droppades in” och spelade över allt på spåret (3). Med all sannolikhet är det Paul som spelar ett i detalj likadant solo som han spelade på låten Taxman kvällen innan. Nu var inspelningen av låten klar, och nu återstod mixning. Man gjorde, som brukligt på denna tiden, en monomix den 27 april, och stereomixen genomfördes inte förrän den 22 juni. Skillnaderna i stort är att på monomixen har Paul’s baklängessolo fått en rejäl dos ADT[10]och inte alls på stereomixen, som däremot fick ”dynamisk” stereopanning, med rörelser i ljudbilden av spår 2’s loopar vilket var en av de första gångerna detta användes. Annars är ju monomixen den som medlemmarna i Beatles själva var med att genomföra och var den egentliga artistiska representationen av inspelningen, vilket även gäller hela deras låtkatalog ända fram till albumen Abbey Road och Let it Be, som enbart mixades i stereo.

     

    Vad gäller bandloopar så fick man först på 80-talet möjlighet att sampla ljud digitalt och sedan loopa dessa. Nu fick man ett helt nytt sätt att styra och placera loopar där man ville ha dem, istället för som med bandspelare, att det mer var ”ödet” som bestämde var en viss loop skulle hamna i låten vid mixning.

    Beslutsfattandet beskrivs inte i detalj för Tomorrow Never Knows i min litteratur, men överlag var det så att vid denna tid kom medlemmarna i Beatles till George Martin med musikaliska och ljudmässiga önskemål eller krav, som George sedan med teknikerns hjälp försökte hitta lösningar till. Ofta var det så att Geoff fick hitta på egna tekniska lösningar och George och Beatlarna fick sedan godkänna eller avvisa dem. George Martin tycker att det är bra om teknikern koncentrerar sig på de tekniska aspekterna och producenten på de musikaliska aspekterna[11]. De flesta Beatles-forskare håller med om att George Martin bidrog med den musikaliska poleringen som fulländade John Lennons och Paul McCartneys råa talanger. Men kanske var deras hemliga vapen för gruppens efterlämnade arv av inspelad musik ljudteknikern Geoff Emerick, som var mannen bakom några av de mest innovativa sounden som någonsin har spelats in och många av dessa inspelningstekniker används än idag[12]. Det måste tilläggas att i denna låt var åtminstone Paul väldigt aktiv även som tekniker med tanke på att det var han som skapat alla looparna.

     

    Egen kommentar:

    Denna låt är i min mening en av de mest innovativa poplåtarna som någonsin spelats in, med tanke på att det egentligen inte fanns några referenser inom popmusiken att ta dessa idéer ifrån. Man skapade något helt nytt, vilket borde vara omöjligt enligt många. Bara en titt på bas & trumkompet får en att tänka att de måste varit i kontakt med de högsta nivåerna av sina kreativa medvetanden.

    Jag kan inte finna några som helst andra redskap eller beslutsfattande som kunnat effektivisera inspelningsprocessen, med tanke på de tekniska begränsningarna som fanns vid denna tidpunkt. De lyckades skapa detta mästerverk på en 4-kanals bandspelare.

     

    Referenser:

    -   Izhaki, Roey (2012) Mixing Audio, Concepts, Practices, & Tools. Elsevier/Focal Press. USA

    -   MacDonald, Ian (1994) En Revolution i Huvudet. Bo Ejeby Förlag. Göteborg

    -   Massey, Howard (2000) Behind The Glass. Back Beat Books. San Fransisco

    -   Ryan, Kevin/Kehew, Brian (2009) Recording The Beatles. Curvebender Publishing. USA



    [1]Ryan, Kevin/Kehew, Brian (2009:305) Recording The Beatles. Curvebender Publishing. USA

    [2]MacDonald, Ian (1994:157) En Revolution i Huvudet. Bo Ejeby Förlag. Göteborg

    [3]MacDonald, Ian (1994:159)

    [4]Ryan, Kevin/Kehew, Brian (2009:408-409)

    [5]Ryan, Kevin/Kehew, Brian (2009:412)

    [6]MacDonald, Ian (1994:160-161)

    [7]Massey, Howard (2000:92) Behind The Glass. Back Beat Books. San Fransisco

    [8]Ryan, Kevin/Kehew, Brian (2009:412)

    [9]Massey, Howard (2000:88)

    [10]Izhaki, Roey (2012:394) Mixing Audio, Concepts, Practices, & Tools. Elsevier/Focal Press. USA

    [11]Massey, Howard (2000:79)

    [12]Massey, Howard (2000:83)

    Files (0)

     

    Comments (8)

    Viewing 8 of 8 comments: view all
    Du ger detaljerade med stöd av litteraturen beskrivning av hur The Beatles utmÀrkte sig i kreativ anvÀndning av sin tids begrÀnsade tekniska möjligheter genom att anvÀnda Lesliehögtalare effekter pÄ sÄng, "loopar" av inspelat material som Àven spelades baklÀnges.

    Kan bara lÀgga till at det var 16 olika loops som anvÀndes enligt "The Story of The Beatles" (2011) by Terry Burrows.


    En intressant icke-teknisk aspekt av denna lÄtens effekt pÄ lyssnare vissa ser i traditionell vÀsterlÀndsk tolkning av att allt som Àr "baklÀnges" ofta tolkas att vara demonisk, nÄgonting frÄn Satans domÀn. Arbetsnamnet för "Tomorrow Never Knows" var "Mark 1" och det Àr frÄn albumet "Revolver": John Lennon dödades av Mark Chapman som avfyrade en revolver.
    Lennons ljudexperiment pÄ spÄret beskrivs som ockultism av vissa lyssnare, "han vaknade demoner" med de effekterna!
    (The Lennon Prophecy: A New Examination of the Death Clues of the Beatles by Joseph Niezgoda (2008), sidan 68)
    Det Àr kraften av innovationer i ett nötskal.

    Tack edited 22:56, 7 Mar 2015
    Posted 16:34, 2 Mar 2015
    Hej!
    Tack för responsen!
    JasÄ 16 loopar? Var det mÀngden loopar Paul hade med sig i sin "plasticbag" till Abbey Road innan de 5 valdes ut? Kan inte se hur det rent tekniskt skulle fungera att rigga upp 16 st bandspelare samt koppla dem till mixern REDD.51 med 8 ingÄngar? Vad skriver Burrows om förfarandet? SpÀnnande med ny info!
    Posted 14:32, 8 Mar 2015
    Han skriver inte mycket mer Àn sÄ.Vet inte varifrÄn kommer hans info. I John Winns"The Beatles' recorded legasy" Vol.2 finns det detalierade beskrivning av alla sessions, men jag ser ingenting om just "16 loops".
    Posted 16:10, 8 Mar 2015
    Ok! Synd att man inte kan söka efter var han fÄtt den informationen frÄn. Det finns sÄ mycket olika info om detta bands inspelningar att man har lite svÄrt att förhÄlla sig till allt. ;-)
    Posted 20:13, 8 Mar 2015
    Hej
    Bra skriven text !Kul med en sÄ utförlig och detaljrik beskrivning av arbetet runt denna lÄt. Personligen fokuserade jag mera pÄ trumljudet i min text om samma lÄt.Det Àr fascinerande att tÀnka sig Paul McCartney intresserad av Stockhausen, men det var antagligen en av flera innovativa inspirationskÀllor, som bidrog till deras egen pionjÀranda inom popmusiken.
    Posted 11:12, 9 Mar 2015
    Hej!
    Tack för responsen!
    Ja, man tror vÀl kanske att det skulle varit Lennon som var den mest innovativa i Beatles, men det visar sig att vid denna tiden var det bara Paul som bodde i centrala London och var den som intresserade sig mest för avantgarde och det "nya" som hÀnde i just London. De andra hade skaffat sig hus och familjeliv ute pÄ landet..............;-) Paul ska enligt Neil Aspinal haft ett helt rum fullt med bandspelare och annan elektronisk utrustning och var stundtals "besatt" av att skapa nya ljud och han gjorde Àven kompletta demos redan 1965, inkl full instrumentering. edited 11:51, 9 Mar 2015
    Posted 11:51, 9 Mar 2015
    Bra skrivet och mycket intressant lÀsning! Det kanske inte hör hemma i denna artikeln men det hade vart intressant att höra mer om föregÄngarna inom anvÀndarna av tape-loops typ Stockhausen som du nÀmner och andra inom Musique Concrete-"rörelsen".
    Posted 11:31, 10 Mar 2015
    Hej!
    Tack sÄ mycket!
    Ja det hade varit kul att sÀtta tÀnderna i Stockhausen! Men det blir en annan gÄng! ;-)
    Posted 10:28, 11 Mar 2015
    Viewing 8 of 8 comments: view all
    You must login to post a comment.