Search:
DU Wiki > Ă„mnen - Subjects > Ljud- & Musikproduktion > Inspelning i Studio VT15 > The Beatles - In My Life

The Beatles - In My Life

    Table of contents
    No headers

    I oktober 1965 spelade the Beatles in låten In My Life. Låten är komponerad av John Lennon och Paul McCartney, producerad av George Martin, med Norman Smith som tekniker, och släpptes i England den 3 december 1965 på LP-skivan Rubber Soul, utgiven av skivbolaget EMI. Medverkande musiker på inspelningen var John Lennon (sång, gitarr), Paul McCartney (stämsång, elbas), George Harrison (stämsång, gitarr), Ringo Starr (trummor, tamburin) och George Martin (elpiano) (MacDonald 1994:144).

       George Martin producerade skivan, liksom alla andra the Beatles skivor, och skrev ett solo till låten som spelades av honom själv på elpiano. Inspelningen av solot gjordes genom att halvera hastigheten på det redan inspelade ackompanjemanget, spela in solot och sedan återställa det ursprungliga tempot i låten. Detta medgav en hastighets- och tönhöjdsdubblering på solot vilket ger det ett väldigt specifikt sound (MacDonald 1994:145).

     

    Liknande fonogram

    Tekniken beskriven ovan kallas för varispeed och skulle komma att användas fler gånger av George Martin och the Beatles.

     

    Rain

    10 juni 1966 släpptes låten Rain (komponerad av Lennon-McCartney) som B-sida på singeln Paperback Writer. Här användes tekniken varispeed för att skapa en känsla av tyngd och djup i låten, genom att spela in kompet i en högre tonart och tempo för att sedan sänka båda dessa (MacDonald 1994:166).

     

    I’m Only Sleeping

    Låten I’m Only Sleeping (Lennon-McCartney) släpptes på LP:n Revolver 5 augusti 1966. Bland andra speciella inspelningstekniker på denna produktion återfinns varispeed på John Lennons sångröst. Man använde denna gång för att åstadkomma en gammelmansröst (MacDonald 1994:170).

     

    Strawberry Fields Forever

    17 februari 1967 släpptes låten Strawberry Fields Forever (Lennon-McCartney) som singel. Efter flera inspelningssessioner utspridda över flera veckor kom John Lennon på att han ville använda sig av 2 olika tagningar från 2 olika sessioner och slå samman dessa till den slutgiltiga produkten. Problemet med detta var att de 2 tagningarna som skulle användas var inspelade i olika tempo och olika tonarter. Som av en ren slump visade det sig att dessa 2 skillnader hade en likhet i att skillnaderna var ungefär lika stora och George Martin, tillsammans med ljudtekniker Geoff Emerick, lyckades, genom varispeed, med att slå samman de 2 tagningarna. Det enda spår som lämnats av detta ”trick” är en svag förändring i rumsklang vid sammanslagningen (1:00 in i inspelningen) (MacDonald 1994:182).

     

    Kännetecken

    Varispeed är alltså en teknik (och även en funktion på bandspelare) för att justera tempo och tonhöjd på inspelat material. De ovannämnda exemplen ger en bra inblick i hur varispeed påverkar ljudet. The Beatles använde ofta varispeed för att förändra trumljud och sångröstens struktur (Massey 2000:80). I något mer extrema fall kan det låta som när man lyssnar på ett kassettband medan det snabbspolas framåt när varispeed används för att öka tempo och tonhöjd. Vid sänkning av tempo och tonhöjd låter det på samma sätt som ljudet när ett filmklipp spelas upp i slow-motion.

     

    Egen kommentar

    Kombinationen the Beatles/George Martin (plus tekniker Norman Smith, Geoff Emerick och Ken Townshend) var banbrytande och visade vägen för kommande (och dåvarande) generationer för hur pop-musikproduktion skulle se ut. De tänjde på gränserna och visade att musikproduktion kunde vara en egen konstform och inte bara ett medie i vilket en annan konstform kunde förmedlas.

       Varispeed var kanske inte den mest banbrytande tekniken som användes under deras inspelningar, men ett tydligt exempel på hur de kunde tänka utanför ramarna. Som jag förstått det användes denna teknik främst i humoristiskt syfte innan the Beatles använde den för att skapa konst.

       Med dagens teknik finns det andra sätt att uppnå samma effekt genom justeringar av samplingsfrekvens och pitch shifting på så sätt att man kan justera tempo och tonhöjd separat (Miles Huber och Runstein 2014:512-513). Om tempot var anledningen till att George Martin fick spela in pianosolot till In My Life på halvfart, hade man med dagens teknik till exempel kunnat behålla tonhöjden och endast justera tempot. Man hade också kunnat testa med att bara sänka tonhöjden på kompet till Rain eller sången på I’m Only Sleeping. Framförallt hade man kanske kunnat limma samman tagningarna av Strawberry Fields Forever även om man inte hade tur med differensrelationen mellan tempo och tonhöjd, genom att kunna justera dessa separat.

     

       Det finns många nya tekniker som kan, och har, ersatt de gamla. Idag finns det så mycket mer som kan göras med en inspelning, saker som man fick lägga ner väldigt mycket tid och energi på förr i tiden. Men frågan är om det är till det bättre eller sämre?

       Det svarar jag inte själv på utan avslutar med ett citat från the Beatles ljudtekniker Geoff Emerick:

     

    We were put on the spot, and that was the sound you made at the moment. You had to put the right echo on, the right EQ; the vocal had to be right. It made things easier in a way, because otherwise there are too many variables, and what’s the point? Where do you go? To me, that’s why there’s no great product today. There’s good product, but nothing great (Massey 2000:94).

     

    Referenser

    MacDonald, Ian. 1994. En revolution i huvudet - the Beatles inspelningar och 60-talet. London: Fourth Estate Ltd.

    Massey, Howard. 2000. Behind the glass - top record producers tell how they craft the hit. San Francisco: Backbeat Books.

    Miles Huber och Runstein, Robert E. 2014.Modern recording techniques. 8. uppl. Burlington: Focal Press.

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.