Search:
DU Wiki > Ă„mnen - Subjects > Ljud- & Musikproduktion > Inspelning i Studio VT14 > The Band

The Band

    Table of contents
    No headers


     

    “The Band” är det uppföljande albumet från “Music from the Big Pink” av gruppen The Band. Eftersom att skivan heter samma sak som gruppen så kallas den ibland “the brown album” eftersom skivomslaget har en brun nyans. Det speciella med inspelningsmetoden av denna skiva var att istället för att spela in i en musikstudio så valde gruppen att spela in i ett litet hus, där vissa av bandmedlemmarna också flyttade in och bodde under tiden. Detta skapade andra villkor än att hyra en musikstudio. Det fanns mer tid till att experimentera eftersom bandet inte behövde tänka på dyra studio-hyr-timmar. Men det gav också andra villkor för vad de tekniskt kunde åstadkomma. De blev begränsade till att bli tvungna att spela in allting under en och samma tagning.


    Utgivningsår: September 22, 1969
    Artist: The Band
    Komposition: The Band
    Musiker: Rick Danko – bas, sång. Levon Helm – trummor, sång. Garth Hudson – elektrisk orgel. Richard Manuel – akustiskt piano, sång. Robbie Robertson – elektrisk gitarr, tekniker.
    Skivbolag: Capitol
    Producent: John Simon
    Tekniker: John Simon - Producent, Robbie Robertson - Producent, Tony May - Mixing, Joe Zagarino - Mixing
    Förlag: Capitol
    Kompositör: Robbie Robertson


    Liknande fonogram: Det närmaste jag kan komma på i modern tid som har tagit inspiration av The Band’s metod av att skapa ett album är hur The Foo Fighters blev inspirerade att spela in sitt album “Waisting Light”. Begränsningen finns i att allt måste spelas in på rullband och inget fick redigeras ihop. Sen så byggdes hela studion upp i hemmet vilket gör att man aldrig lämnar sitt jobb. Det är ett sätt att få musik att bli skapad i studion istället för att ta musiken till studion bara för att spela in.


    Kännetecken: The Band fick skivkontrakt med Capitol Records i Los Angeles. Skivbolaget ville att The Band skulle spela in sin nya skiva i en musikstudio Los Angeles. Eftersom The Band hade spelat in sitt debutalbum i ett hus i Woodstock på östkusten så föredrog de att hyra ett hus och bygga upp en ny studio och spela in nya skivan. De fick hyra Sammy Davis Jr’s hus och flyttade in alla sina instrument. Från dokumentären “Classic Albums The Band (1997)” så förklarar producenten John Simon uppsättningen. - “We were recording 4-track and we didn’t have that many tracks available. We tried to record as much live as we could. And we also tried to get as many effects on the tape as we could. As sopposed to putting them on later. Because if we made a commitment of putting on the effects right then with the track we would be stuck with that and everything else would conform to that and we would be painting a much fuller picture as we went.” och  - “…I do remember using a lot of Sennheiser 421s, and a U 87 as a vocal mic”.

    Levon Helm berättar vidare - “We usually tried to get everything the first time through…you could have gotten your best vocal live, you didn’t know for sure…it just made the song more of a song putting everything into it…It was more like making music and less like making tracks”. Det var alltså ett arbetssätt som fick bandet att behöva samspela på ett liknande sätt som att de spelade live. Detta påverkade också hur låtarna kom att bli. Robertson förklarar det så här - “It was the club house technique of making music. You could go to a place and your not on the clock—and you can do what ever you want to do. There is nobody in a glass both saying ‘what was that?’ there is none of that”. Robertson förklara också andra anledningar till varför musiken kom till som den gjorde. “A lot of the time with The Band there was somewhere between real harmonies and because of our lack of education in music there would be things that just sounded interesting, our it’s what the only thing the person could hit—there where sometimes the limitation of the instrument could provide the originality as well”. Producenten Simon förklarar vidare sin teori. “Sometimes I draw the parallel between The Band and Duke Ellington’s orchestra…there where special sounds…they where able to pull out and use and The Band was the same way in rock music”.


    I The Band finns ingen ledsångare. Även trummisen Levon Helm sjunger led på många låtar. Så här förklarar han hur de jobbade fram en låt. - “When we would get a piece of a song or an idea for a song…then we would start swopping it around and different ones of us would sing the lead and then we would back up and start over again and someone else would sing the lead and thats how we would determine who would really sing the lead and who would sing the harmony on our songs”. The Band arbetade enligt detta mycket iterativt. Men det fanns gånger då mycket hände väldigt fort. Rick Danko berättar - “The unfaithful servant, believe it or not, was one of the few songs that I have recorded in my life that was done on the very first take. That’s the one we recorded and I did it 30 more times, 40 more times and John Simon came in and said ‘hey, listen to the this Rick!’ and I said ‘you know, your right!’. That was the first take”. Simon tilläger - “On Unfaithful Servant you can really hear the horns. One of the few solos on the record…right towards the end there is a little horn duet and you can hear that moaning, band horn section sound. People say ‘how do you get that sound?’ Well, because it’s the only sound we could make”.


    The var under denna tid lite mytomspunna eftersom de inte hade någon ledsångare och valde att spela in hus istället för inspelningsstudios. Deras musik var inte särskilt modern heller. Simon säger - “The Band was unique in that we didn’t listen to anything else. We didn’t care what was on Sgt Pepper and Pet Sounds, we liked them but we were just in isolation, influenced by very old stablished influences”.


    Historik: Enligt Massey, Howard (2009) - Behind the Glass, Volume 2 har John Simon producerat The Band’s först tre skivor. Simon hade innan mötet med The Band producerat för Janis Joplin, Cass Elliot, Gordon Lightfoot, Leonard Cohen och Simon & Garfunkel. Simon hade studerat klassisk musik på Princeton’s universitet men han hade större passion för jazz. Efter examen fick han jobb hos Columbia Records. Som producent lärde han sig tidigt vikten av timing. En artist som har framfört en låt inför publik i minst 10 veckor vet säkrare den bästa tänkbara versionen som kan spelas in i studion. Men det funkar bättre hos musiker än hos sångare. För sångare kan tappa passion för vad de sjunger. Då är det bättre att lämna låten ett tag och sedan återkomma till den sen med nya tag, förklarar Simon.

    Simon har varit producent så länge att han har bevittnat hur ökningen av antalet inspelningskanaler har påverkat musikproduktionen. Han anser att det är bäst att ha en minimalistisk utgångspunkt för att höra allting tydligt och se till att allt fungerar ihop. “That approach really came to fruition when I was working with The Band, because we worked very carefully, with the luxury of a lot of studio time. In fact, on their second album, we weren’t actually in a studio with an engineer - we were just in someone’s house with me in the room with them, operating the mixing console”. Simon beskriver också en typisk dag under inspelningen av albumet. “Robbie (Robertson)” was writing the songs as we were recording them, and we’d work out the arrangement on the spot. One of the most important jobs as a producer was to give my opinion, based on my sensibilities, and make suggestions about what I thought could be changed to improve the songs. Again, we’d rehearse each song over and over again and get all the parts worked out, but once we’d gotten it to where everybody was happy, we’d go to sleep. By returning to it the next day, we were able to add some freshness to the process; we’d usually cut the track by lunchtime, and then we’d be starting on the next song by the middle of the day.


    John Simon träffade The Band genom en gemensam vän. The Band var till en början musiker till Bob Dylan. Simon blev mer och mer bekant och involverad med bandet. När Simon blir tillfrågad hur resten av bandet hanterade att Robertson skrev nästan alla låtar svarar han - “…they would pretty much follow Robbie’s leads—he would sing the songs for them during early rehearsals, and they would generally emulate his style. Those guys really were sweethearts to work with, and none of them took a ‘my way or the highway’ approach”.


    Egen kommentar: The Band är ett väldigt bra exempel på ett album där begränsningar fanns till albumets fördel. Det är också ett bra exempel på vad valet av miljö kan påverka skapandet. Lyssnar man på albumet The Band så finns det väldigt lite att klaga på om man gillar den sortens musik. The Band försökte aldrig vara nyskapande med sin skiva, utan de ville spela vad de var bästa på att spela. Därför fungerade dessa redskap och metoder för denna skiva så bra. Det ända jag kan ifrågasätta var varför Robertson hade så mycket större del av låtskrivandet och arrangemanget än resten av bandet?


    Referenser:
    http://theband.hiof.no/albums/the_band.html
    http://theband.hiof.no/articles/hosk...remasters.html
    http://www.youtube.com/watch?v=XW7Z2bOJfmE - The making of the band
    http://www.youtube.com/watch?v=TaKD1Vdarnw - Kings Harvest Will Surely Come
    http://www.youtube.com/watch?v=oRYsXEciYeY - Foo Fighters
    http://en.wikipedia.org/wiki/The_Band_%28album%29
    http://en.wikipedia.org/wiki/John_Si...rd_producer%29
    Massey, Howard (2009) - Behind the Glass, Volume 2

    Files (0)

     

    Comments (5)

    Viewing 5 of 5 comments: view all
    Tjena!

    Jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över nutiden. Hur många band, musiker och sångare skulle fixa en kreativ process annat än pålägg och Melodyne? Ärligt talat tycker jag att det är en obehaglig och besvärande tanke…

    Jag drar mig till minnes Anton Evalds uttalande om Sanna Nielsen i Aftonbladet härförleden. I uttalandet visar han på en icke-existerande självinsikt (han dissade Sanna samtidigt som han är – utan konkurrens – sämst i årets startfält av artister). Allvarligt talat: Hur många av mina studiekamrater minns en miljö där sångare skulle sjunga rent? Där HUR de musikaliskt gestaltade sin musik var det intressanta. Att de sjöng rent var inget man reflekterade över eftersom det var en "lägstastandard".

    Jag är deprimerad…
    Posted 15:44, 8 Mar 2014
    Hej hej!
    Intressant artikel. Det känns som du har fått med djupet av vad bandet hade för tankar om inspelningen osv. Dock blir det för min del aningen mycket som en intervju med bandet. Det blir även lite rörigt att läsa. Så lite mer styckeindelning och mindre citat är min åsikt.

    MVH / John
    Posted 14:37, 11 Mar 2014
    Hej!
    Vilka hörbara kännetecken menar du visar att inga pålägg har gjorts?
    Sören Johansson edited 17:38, 12 Mar 2014
    Posted 17:36, 12 Mar 2014
    Hej!
    Jag saknar information som förklarar inspelningsmetoden i inledningen. Det du skriver är mer om omständigheten vilket i för sig också är intressant. Jag ser att du under kännetecken skriver om inspelningsmetoden. Du kanske kan flytta upp informationen till inledningen istället. Jag kan heller inte se att du har gjort någon beskrivning av de hörbara kännetecken från inspelningsmetoden. Jag håller med v12johnj att texten är svårläst och lite rörig vilket gör det svårt att se om du har fått med allt. Du har hittat mycket intressant information som skulle vinna på mer ordnad text redigering. /Anna
    Posted 21:15, 13 Mar 2014
    Lite rörig text ja med alla citat. Sedan kan jag sakna tydliga hänvisningar till källorna. Vad i texten kommer från vilken källa?
    Posted 17:29, 21 Mar 2014
    Viewing 5 of 5 comments: view all
    You must login to post a comment.