Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Tidigare kurser inom Medicinsk vetenskap > Smärta och sensorisk behandling, MC3022, ht 2015 > Ordlista > Descenderande smärthämning

Descenderande smärthämning

    Table of contents
    No headers

    Descenderande smärthämning

    Smärtmodulering sker på olika nivåer i kroppens nervsystem. Det descenderande smärthämmande systemet verkar på supraspinal nivå, d.v.s. från hjärnstammen och aktiveras genom neuron i periaqueductal grå substans (PAG) och rostroventrala medulla (RVM). Dessa två områden i mesencefalon respektive förlängda märgen har en avgörande roll för det descenderande smärthämningssystemet (1). PAG aktiveras av transmittorsubstanser som beta-endorfin som tillhör gruppen kroppsegna opioider. Dessa frisätts från nucleus arcuatus i hytpothalamus via nervfibrer (1, 2). Från PAG går neuron till RVM där aktiviteten initieras av glutamat, som är en aminosyra. Neuronen leds via descenderande (nedåtgående) banor till ryggmärgens bakhorn, där de börjar verka med smärthämmande effekt (1, 2). PAG, via RVM, utövar alltså en inhiberande effekt på överföringen av det nociceptiva inflödet till ryggmärgen (3). Detta sker via direkta och indirekta banor. Noradrenalin verkar i de direkta banorna och i de indirekta sker smärthämningen genom att interneuron, som aktiverats av serotonin, frisätter enkefalin. Såväl enkefalin som noradrenalin verkar hämmande på både pre- och postsynaptiska neuron (1). I descenderande smärthämningssystemet medverkar även locus coeruleus (LC) i förlängda märgen. LC aktiveras huvudsakligen av det limbiska systemet (1) och i likhet med de neuron som har sitt ursprung i RVM sker detta via serotonin och noradrenalin. Hämningen sker på spinal nivå . PAG har även betydelse för hur själva upplevelsen av smärta kan påverkas av kognitiva samt psykologiska faktorer (3).

    Det finns framför allt fyra faktorer som kan aktivera descenderande smärthämning:
     

    Ascenderande smärtbanor

    Smärtimpulser aktiverar PAG och RVM i de ascenderande banorna (uppåtgående), PAG genom tractus spinomesencefalicus och RVM genom tractus spinoreticularis på väg upp till talamus (1).

     

    Centrala strukturer

    De descenderande smärthämmande banorna kan påverkas av olika strukturer i hjärnan, till exempel hypotalamus, talamus och det limbiska systemet. Känslor och tankegångar kan modifiera smärtupplevelsen genom att antingen öka eller minska aktiviteten i PAG (1).

     

    Läkemedel

    Opioida läkemedel binder till receptorer, bland annat i hjärna och på ryggmärgsnivå, och hämmar därigenom smärta på supraspinal nivå (1).

     

    Sensorisk stimulans

    Akupunktur, fysisk aktivitet och TENS på låg frekvens verkar smärtstillande genom det descenderande smärthämmande bansystemet. Ergoreceptorer reagerar på tryckförändringar i musklerna. Information om hårt tryck förmedlas vidare till ryggmärgens bakhorn där de sedan färdas vidare via ascenderande banor som smärtinflöde, varvid det descenderande smärthämmande systemet aktiveras via PAG och RVM. Supraspinal smärtmodulering via de descenderande smärthämmande bansystemet ger en lång duration, tar relativt lång tid att börja verka, men ger en kumulativ effekt vid upprepade behandlingssessioner. Behandling med sensorisk stimulering, som ger smärthämning genom de descenderade smärthämmande banorna till exempel akupunktur och lågfrekvent TENS, bör därför upprepas minst fyra gånger innan man kan utvärdera effekten av behandlingen (1).

     

    Referenser:

     

    1. Norrbrink, C. Lundeberg, T. (red.) (2014). Om smärta – ett fysiologiskt perspektiv. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur, ISBN 978-91-44-089706, sid. 31, 35-38.

     

    2. White, A. Cummings, M. Filshie, J. (2008) An introduction to western medical acupuncture. Churchill Livingstone. ISBN 978-91-44-3071775, sid. 43.

     

    3. Kosek, E. Lampa, J. Nisell, R. (red.) (2014) Smärta och inflammation. Lund: Studentlitteratur. ISBN 978-91-44-05635-7, sid. 220.

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.