Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Tidigare kurser inom Medicinsk vetenskap > Smärta och sensorisk behandling, MC3022, ht 2015 > Artiklar om smärta > Akut och långvarig smärta > Akut och långvarig smärta (KF)

Akut och långvarig smärta (KF)

    Table of contents
    1. 1. Litteraturförteckning

    Smärta

    Mellan 20 och 40% av alla läkarbesök inom primärvården handlar om smärta och är en av de vanligaste anledningarna till sjukvårdsbesök. Det finns en allmänt vedertagen definition på smärta som är framtagen av International Association for the Study of Pain: Smärta är en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadskada eller beskriven i termer av en sådan skada (Fredenberg, Vinge, & Karling, 2015). Denna definition tydliggör att smärta är just en personlig upplevelse och innebär att det inte alltid går att härleda smärtan till en vävnadsskada eller hitta annan orsak till smärtan. Beskrivningen visar också att uppleveslen inte bara beror på det sensoriska intrycket. Känslor och tankar påverkar också den sammantagna upplevelsen av smärtan. Företeelsen smärta är komplex. Kulturella och psykosociala faktorer är också av betydelse för smärtupplevelsen och de medicinska orsakerna till smärtan står inte alltid i proportion till personens upplevelse (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011).

    Akut och långvarig smärta

    Akut smärta uppkommer vid plötslig vävnadsskada och innebär att smärtan börjar ge med sig så fort orsaken till smärtan har läkt. Smärtintesinteten är varierande och kan komma plötsligt eller har ett mer långsamt förlopp. Tidsramen för akut smärta är upp till 3 månader.

    Långvarig smärta definieras som ett smärttillstånd där man inte räknar med att smärtan upphör av sig själv och har pågått i minst 3 månader (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011). Långvarig smärta ska inte tolkas som en akut smärta som har dragit ut på tiden.  Den kan beskrivas som ett symtom som har utvecklats till ett syndrom eftersom smärtan i det här läget påverkar många system i kroppen. Ett långvarigt smärtsyndrom påverkar det autonoma nervsystemet, immunsystemet och endokrina funktioner vilket bland annat kan leda till försämrad sömn, depression, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, minskad delaktighet i det sociala livet som i sin tur leder till försämrad livskvalitet (Norrbrink & Lundeberg, 2014). Personer med långvarig smärta finns representerade överallt inom vården. Studier visar att västerländska kvinnor oftare drabbas av långvarig smärta än västerländska män (Skuladottir & Halldorsdottir, 2010).

    Varför kan smärta bli bestående?

    När smärtsignalernas flöde blir ihållande sker ett flertal händelser i ryggmärgens bakhorn. Det sekundära smärtneuronet får en ökad retbarhet och vilande synapser blir återuppväckta vilket leder till en spridning av smärtan utifrån det ursprungliga smärtområdet. När den ständiga nociceptiva retningen fortsätter med samma kraft leder efter hand till ett ökat smärtsvar. Detta fenomen kan beskrivas som central sensitisering. Andra faktorer såsom tankar, känslor och ärftlighet kan öka risken för att central sensitisering blir permanent (Fredenberg, Vinge, & Karling, 2015).

    Smärtbehandling

    Det är lättare att hitta en möjlig orsak till smärtan när den är akut.  Vid akut smärta är det också enklare att hitta en verksam behandling jämfört med långvarig smärta som medför en större utmaning för vården.

    Behandling av akut smärta

    Akut smärta behandlas med smärtlindrande läkemedel och kan med fördel kombineras med icke farmakologiska metoder såsom avledning, massage, vibration, akupunktur, TENS, värme och kyla.

    Liten eller måttlig akut smärta behandlas med NSAID (icke-steorida antiinflammatoriska läkemedel) och paracetamol (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011). NSAID kallas också COX-hämmare. Denna typ av läkemedel är smärtlindrande, inflammationshämmande och febernedsättande. Verkningsmekanismen består i att hämma aktiviteten hos enzymet cyklooxygenas (COX)  som medverkar till syntes av bland annat prostaglandiner. Prostaglandiner är med i inflammationsprocessen och bidrar till vidgning av blodkärl, ökad känslighet hos nociceptorer och feber. Exempel på verksamma substanser som hör till NSAID är Diklofenak, Ibuprofen, Naproxen och Acetylsalicylsyra. Paracetamol är febernedsättande och smärtstillande. Verkningsmekanismen är ännu inte helt känd (Norrbrink & Lundeberg, 2014).

    När det sker större muskelskador och frakturer ges opioider (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011) som är ett gemensamt namn för läkemedel och verkar genom att förmedla smärtlindrande effekter via aktivering av opioida receptorer i hjärna och ryggmärg. De nedåtgående smärthämmande banorna aktiveras och det sker en hämning av smärtöverföringen på spinal nivå. Morfin är den mest kända substansen som hör till denna typ av läkemedel (Norrbrink & Lundeberg, 2014).

    Vid svår smärta kan en kombination av icke-opioida läkemedel (NSAID, paracetamol, glukokortikoider) ges tillsammans med opioider (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011). Glukokortikoider används vid smärta för dess antiinflammatoriska effekt.  Det kan ges som injektion för lokal behandling i eller i anslutning till leder men också i tablettform som systemisk behandling.  Ett exempel på en syntestisk glukokortikoid är kortison. Glukortikoider kan också hjälpa mot illamående (Norrbrink & Lundeberg, 2014).  

    Behandling av långvarig smärta

    Det är svårt att avlägsna smärta som har funnits med i många år. Målet är istället att förändra upplevelsen av smärtan och bryta den negativa spiralen. Den farmakologiska behandlingen kan bestå av paracetamol, NSAID, antidepressiv medicin, antiepileptika, svaga och starka opioder. Neuropatisk smärta, det vill säga smärta som är orsakad av skada eller sjukdom i det somatosensoriska nervsystemet kan behandlas med antiepileptiska läkemedel (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011). Opioider och antidepressiva läkemedel verkar båda smärtlindrande genom att förstärka den nedåtgående smärthämningen (Fredenberg, Vinge, & Karling, 2015).

    Icke farmakologisk behandling kan bestå av fysisk aktivitet i form av bland annat konditionsträning, bassängträning, styrketräning samt beteendemedicinska insatser. Passiva behandlingar såsom akupunktur, TENS, triggerpunktsbehandling förekommer också. Det är viktigt att ge personen stöd i att själv kunna ta ansvar för sin del av behandlingen och hjälpa personen att få ett så bra liv som möjligt trots smärtan. Långvarig smärta medför ofta en rad besvär som vidmakthåller smärtan. Behandlingen kan således bestå av att avhjälpa besvär såsom sömnproblem, inaktivitet, bristande funktion, rörelserädsla, depression, relationsproblem, social isolering, brist på acceptans, sjukdomsrädsla, ökad oro på grund av okunskap om smärta samt brist på entydig förklaring och diagnos (Almås, Stubberud, & Grönseth, 2011). Delar av ovan nämnda exempel på behandlingstrategier styrks utifrån ett patientperspektiv i en kvalitativ studie av Halldorsdottir och Skuladottir. Studien baseras på material från djupintervjuer med kvinnor som har långvarig smärta. Trots att deltagarnas bakgrund, smärtupplevelse, smärtmönster och smärtintensitet skiljde sig åt kom de fram till liknande slutsatser. Det framkom bland annat att de hade en önskan att lära sig att leva med smärtan, få en diagnos och rätt behandling, stöd från anhöriga, känna samhörighet, känna sig normal och behålla sin värdighet, vara delaktig i sin vård samt undvika depression och isolering. De hade alla en önskan att få må bra fysiskt, psykiskt, känslomässigt och socialt (Skuladottir & Halldorsdottir, 2010). I en litteraturstudie från 2005 visar det sig att en den rehabilitering som fungerar bäst för personer med fibromyalgi är ett multimodalt tillvägagångssätt med en kombination av interventioner som exempelvis träning i kombination med undervisning och psykologiska interventioner (Adams & Sim, 2005).

     

     

     

    Litteraturförteckning

    Adams, N., & Sim, J. (2005). Rehabilitation approaches in fibromyalgia. Disability and Rehabilitation, 711-723.

    Almås, H., Stubberud, D.-G., & Grönseth, R. (2011). Klinisk omvårdnad 1.Liber AB.

    Fredenberg, S., Vinge, E., & Karling, M. (den 5 december 2015). Läkemedelsboken: smärta och rehabilitering. Hämtat från lakemedelsboken.se: http://www.lakemedelsboken.se

    Norrbrink, C., & Lundeberg, T. (2014). Om Smärta. Lund: Studentlitteratur AB.

    Skuladottir, H., & Halldorsdottir, S. (2010). The quest for well-being: self-identified needs of women in chronic pain. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 81-91.

    Files (0)

     

    Comments (2)

    Viewing 2 of 2 comments: view all
    Hej! Tack för en tydlig och klar artikel kring akut och långvarig smärta. Mycket tyngd läggs idag kring behovet av multimodala team för patienter med långvarig smärta. Lite olika resultat redovisas kring dessa team. Vid en teoretisk anblick borde de vara suveräna men i klinisk vardag blir de inte alltid lika effektiva. Fler utvärderande studier krävs sannolikt för att kartlägga dess verkliga effekt. Det som kvarstår är att för många patienter som har problematik med långvarig smärta har denna pågått väldigt länge innan patienten får möjlighet att träffa ett multimodalt team. Många kommer överhuvudtaget heller inte i fråga för denna typ av behandling, beroende på olika orsaker; geografiska lägen, antal platser vid dessa centran, logistik, kostnader osv. Begränsad möjlighet till uppföljning kan vara en annan nackdel. Detta anser jag medför att denna patientgrupp bör uppmärksammas extra och/eller på ett annat sätt i tidigt skede. Kanske nya råd/riktlinjer för olika vårdgivare som möter patienter som riskerar att gå in i långvarig problematik? Kanske ett tydligt system för vidareremittering? Inga lätta frågor men viktiga
    Hälsning
    Annika
    Posted 15:24, 13 Dec 2015
    Tack för dinaa kloka kommentarer Annika!
    Posted 23:51, 14 Dec 2015
    Viewing 2 of 2 comments: view all
    You must login to post a comment.