Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Tidigare kurser inom Medicinsk vetenskap > Förskrivningsrätt för vissa läkemedel och förbrukningsartiklar (MC3016) > Arbete om inkontinens > Trängningsinkontinens grupp 3 > Page Title 2

Page Title 2

    Table of contents
    No headers

    This page has no content. Enrich DU Wiki by contributing.

     Britt-Marie Andersson, Marika Liljegren, Annica Jakobsson grupp 3

    Trängningsinkontinens

    Träningsinkontinens innebär ofrivillig avgång av urin. Det sker en sammandragning av urinblåsan - överaktiv blåsa.

    Prevalens:

    Enligt WHO är urininkontinens en sjukdom. I Sverige är det ett av de största folkhälsoproblemen och det är ca 500 000 svenskar som lider av urinläckage. Det är vanligare hos kvinnor med ofrivillig urinavgång än hos män. Upp till 30 procent i åldern 15-65 år drabbas av kvinnorna medan det bara är ca 5 procent av männen (Hedin & Löhdahl, 2012)

    Patofysiologi:

    En urinblåsa består av en rund del som kallas corpus och där är det som urinen samlas upp. Den andra delen cervix - urinblåsehalsen är trattformad. Väggarna i urinblåsan består av glatt muskulatur (detrusorn = tränga) som på insidan är klädd med en slemhinna som består av övergångsepitel som tänjs ut när blåsan fylls på. Det finns en muskelslynga som fungerar som en slutarmuskel i blåshalsen. Det autonoma nervsystemet kontrollerar denna slutarmuskel. I urinblåsan finns två urinledarmynningar och urinrörets inre mynning. Dessa tre tillsammans bildar en triangel vars slemhinna är stramt fixerad vid underlaget.

    En tom urinblåsa är så liten att den får plats bakom symfysen och när den ökar i volym förskjuts den upp med bukväggen där den också kan palperas genom huden. Under påfyllnadsfasen av blåsan går det genom parasympatiska nervsystemet nervimpulser till urinblåsemuskulaturen i den glatta slutarmuskeln i urinröret som slappas av. Den tvärstrimmiga slutarmuskel i urinröret styrs viljemässigt via impulser som gör att muskeln antingen slappas eller kontraheras. Tänjningsreceptorer i blåsväggen skickar impulser till miktionscentrum som reflektoriskt startar blåstömningen. Dessa impulser går också till högre centra i hjärnan som gör att man blir medveten om blåsans fyllnadsgrad. En blåstömning börjar med att bukmuskulaturen kontraheras och trycket i blåsan ökar. Blåshalsen och övre delen av urinröret tänjs ut och sträckreceptorer stimuleras och framkallar kontraktioner och avslappning i slutarmuskler i blåshals och urinrör. (Sonesson & Sonesson, 2001).

    Det blir olika normala förändringar i blåsan och urinröret med stigande ålder. Muskulaturen där förtvinar och ersätts delvis av bindväv. Elasticiteten försämras och blåsan kan inte expanderas på samma sätt längre. Man får lättare residualurin. Det är den urin som är kvar i blåsan efter att ha urinerat. Residualurin kallas det om det är 100 - 200 ml urin kvar efter urinering. Därmed ökar även risken att få urinvägsinfektion. Det finns flera olika faktorer som kan bidra till urinläckage bland annat bieffekter av läkemedel, förlossning, kroniska orsaker, nervskador, urinvägsinfektioner eller ryggmärgsskador. (Hedin & Löndahl, 2012).

    Symtom:

    Det finns tre symtom som förknippas med trängningsinkontinens: frekvent urinering, akut behov att behöva urinera, akut inkontinens. När man har en överaktiv blåsa drar detrusornmuskeln ihop sig spastiskt. Ofta utan orsak vilket leder till att blåstrycket ökar och det blir en akut känsla av att behöva urinera. Det blir bråttom att hitta en toalett och ibland hinner inte patienten fram utan att det blir läckage. (Hedin & Löndahl, 2012).

    I en studie enl Horrocks, Somerset, Stoddart och Peters (2004) så tror många äldre som får eller får förvärrad urininkontinens att det hör åldern till och inte är någon idé att söka vård på grund av detta. Många anpassar sitt liv med små mängder vätska ifall de läcker och människor är också rädda för vad personal ska tycka ifall de söker för läckage. Fortfarande i dagen samhälle anses det för många skamfyllt att läcka urin.

    Regelverk:

    Här är lagar/bestämmelser om hur man får förskriva inkontinenshjälpmedel.

    Författningar/bestämmelser

    Bestämmelser angående hjälpmedelsförskrivning finns reglerat i Hälso- och sjukvårdslagen 3 c §, 18 b §, 26 a §§ och i följande föreskrifter:

    SFS 1993:584 Lag om medicintekniska produkter

    SFS 2010:659 Patientsäkerhetslag

    SFS 2008:355 Patientdatalag

    SOSFS 2011:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete

    SOSFS 2007:10 (M och S) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering

    SOSFS 2008:1 (M) Socialstyrelsens föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården

    SOSFS 2008:14 Socialstyrelsens föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården

    Ordination av inkontinenshjälpmedel får aldrig ersätta utredning och behandling av bakomliggande orsaker. I förskrivningsrätten ingår även ansvar för att rätt hjälpmedel förskrivs till rätt person i rätt mängd och till rätt pris. Förskrivning bör därför alltid föregås av noggrann utprovning och bedömning. Detta gäller även barn (Blomgren, 2013).

     

    Utredningar:

    Basala inkontinensutredningar görs för att fastställa om personen har ett urinläckage och försöka identifiera orsaken till problemet och för att kunna anpassa vilken behandling som är aktuell och för att få reda på vilket inkontinenshjälpmedel patienten behöver. Många äldre har svårt att genomgå komplicerade utredningar och då man får ta etiska bedömningar på vilken nivå utredningen ska ligga på. När man möter en patient med urinläckage första gången brukar man tar reda på anamnesen kring urinläckaget där det framgår hur ofta patienten går på toa dag som natt, om patientens sociala tillvaro påverkas, besvär av urinvägsinfektioner eller har gynekologiska besvär och ifall patienten redan använder inkontinenshjälpmedel. Man tar alltid ett urinprov för att utesluta urinvägsinfektion och får patienten att föra toalettdagbok för att få en överblick över patientens toalettvanor samt att man kan mäta urinmängden över ett dygn (Lönn & Carlson, 2008).

    Man kan även prova bäckenbottenträning för att genom ökad styrka och uthållighet i bäckenbottenmuskulaturen förbättra den viljemässigt styrda muskelkontrollen (Malmberg & Mattiasson, 2005). Nästa steg är att se om det finns något samband mellan eventuella sjukdomar och urinläckaget samt om det kan vara läkemedel som är orsaken. Sjukdomar som kan störa så att man får urinläckage kan vara till exempel stroke, Parkinsons sjukdom, diabetes, demens, multipel skleros, urinvägsinfektion, urinstämma, livmoderframfall och atrofisk vaginit. Man brukar inrikta sig på 4 områden när man fördjupar sig i utredningen och det handlar om eliminationen, hud och vävnad, läkemedelsöversyn och den enskildes egna uppgifter. Bedömning av ADL- status görs (Aktiviteter i dagligt liv) för att se vad patienten klarar av, om patenten har nedsatt minnesförmåga och hur patienten bor (Lönn & Carlson, 2008).

    Målet med inkontinensutredning är att man ska få en individuell utprovning för att slippa urinläckage, få ökad fysisk och social aktivitet, bättre livskvalitet trots eventuell kvarstående urininkontinens samt individuellt anpassade inkontinenshjälpmedel (Inger Blomgren , 2013).

     

    Diagnostik :

    Diagnostik ställs utifrån att man har gjort en utredning som påvisar urinläckage och då man ser vilket behov patienten har av inkontinenshjälpmedel.

    Enligt Rantall (2013) kan kvinnor med urinläckage uppvisa många symptom, bland annat frekvens dagtid, brådskande, trängningsinkontinens och nattvätning. Uppkomsten av symptom på urinläckage och deras svårighetsgrad bör registreras. Det är viktigt att bedöma hur symptomen påverkar livskvaliteten och om ytterligare bedömning och behandling krävs. Det är viktigt att en fullständig medicinsk anamnes tas. Utvärdering av individens rörlighet och mental vakenhet. Exempelvis reduceras fingerfärdighet kan innebära att individer inte kan få sina kläder uppknäppt snabbt, så att förbättra tillgången till toaletten och lämpliga kläder kan vara till hjälp. Dessutom kan dessa bedömningar hjälpa till i planering av lämpliga behandlingar och möta patienternas ytterligare behov. Närvaron av samtidiga sjukdomar som kan påverka urinblåsan funktion och orsakar ökad brådska och frekvens måste beaktas. Flera undersökningar kan utföras för att diagnostisera urinläckage hos kvinnor, och många av dessa kan utföras i primärvården genom lämpligt utbildad sjukvårdspersonal. Det är viktigt att se till att en grundlig fysisk undersökning är klar, en klinisk historia erhålls och urinanalys utförs för att utesluta bakomliggande infektion eller andra mer allvarliga sjukdomar. Därför måste sjukvårdspersonal ha god samarbetsförmåga för att främja en förtroendefull relation med patienter och vårdare, uppmuntra dem att uttrycka sina känslor och åsikter om sina problem.

     

    Genusperspektiv:

    Enligt de flesta undersökning av genusperspektiv gällande trängningsinkontinens pekar på att kvinnor är den största gruppen som drabbas. Kvinnor drabbas i högre grad framförallt med tanke på anatomin, som skiljer sig avsevärt från männens, samt kvinnors högre frekvens hos läkare. Enligt Leander (2001) har även den naturliga åldersprocessen stor betydelse, men på detta skiljer sig inte kvinnor och män nämnbart åt då det tenderar att jämnas ut mellan könen ju högre ålder man uppnår. Man räknar med att var fjärde kvinna och var femte man har problem med framförallt trängningsinkontinens. I 60 års ålder räknas 15-20 procent av kvinnorna vara drabbade, medan bara 5 procent av männen som drabbas. Dock ökar männens kurva brant mellan 75-85 år, för att då stiga från 7 procent till 25 procent.

     

    Psykosociala aspekter:

    Förmåga att kunna kontrollera sin blåsa ter sig basal, och när inte denna funktion riktigt fungerar, minskar vår förmåga och även vilja att fungera i ett socialt sammanhang. Enligt Malmberg & Mattiasson nämns det att man beräknar så många som en halv miljon människor är drabbade av just urininkontinens. Samma bok påpekar även att det är ett, för många, tabubelagt område, som ofta är belagt med skam, och där ökad kunskap om och hur man kan lindra obehag skulle kunna vara den rätta vägen att hjälpa dessa utsatta människor. Enligt Hägglund, Walker- Engström, Larsson och Leppert (2001) söker kvinnor oftast först då det har blivit ett för den enskilda, ett stort problem som påverkar livskvalitet i negativ bemärkelse.

     

    Kriterier för förbrukningsartiklar:

    Enligt Socialstyrelsens skrivelse är landstingen sedan 1997 ansvariga för att tillhandahålla förbrukningsartiklar gällande inkontinens mot de personer som i sitt ordinära boende önskar hjälpmedlen, samt att kommuner är ansvariga för personer med samma behov i särskilt boende. Varje upphandlingsenhet bestämmer själva vad som ska upphandlas och presenteras för vårdtagaren. En egen reflektion vi har, är att man bör låta vårdtagaren, ha en möjlighet att under en period, få möjlighet att prova olika storlekar och kvalitéer. Det är i den vanliga miljön hjälpmedlet visar sin duglighet.

     

    Referenslista:

    Blomgren, Inger. ( 2013-12-06) Föreläsning om Inkontinens.

    Hedin, K. Löndahl, M. (2012). Njursjukdomar, Urologi, Gynekologi. Studentlitteratur, Lund.

    Horrocks, S., Somerset, M., Stoddart, H., & Peters, T. J. (2004). What prevents older people from seeking treatment for urinary incontinence? A qualitative exploration of barriers to the use of community continence services. Family Practice, 21:6, 689-696.

    Hägglund, D., Walker – Engström, M-L., Larsson, G., Leppert, J. (2001). Quality of life and seeking help in women with urinary incontinence. A population-based study. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica, 80: 1051-1055.

    Leander, G. (2001). SBU rapport: Behandling av urininkontinens.

    Lönn, U., Carlson, P. (2008). Inkontinens hos äldre kvinnor. Gothia Forlag AB, Stockholm.

    Malmberg, L., Mattiasson, A.(2005). I vått och torrt. Studentlitteratur, Lund.

    Rantell A (2013) Assessment and diagnosis of overactive bladder in women. Nursing Standard. 27, 52, 35-40. Date of submission: December 3 2012; date of acceptance: May 25 2013.

    www.socialstyrelsen.se/Lists/.../10594/2003-107-14_200310715.pdf

    Sonesson, B., Sonesson, G. (1993). Anatomi och fysiologi. Liber AB, Stockholm.


     


     


     

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.