Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Tidigare kurser inom Medicinsk vetenskap > Förskrivningsrätt för vissa läkemedel och förbrukningsartiklar (MC3016) > Arbete om inkontinens > Analinkontinens grupp 12

Analinkontinens grupp 12

    Table of contents
    No headers

    Grupp 12: Maritza Borgström och Sara Hager

     

    Analinkontinens

    Analinkontinens eller avföringsinkontinens definieras som ”oförmåga att kontrollera avföring eller gas” (Läkemedelsboken, 2013). Besvären kan orsakas av skada eller sjukdom men tarmarna fungerar även sämre med stigande ålder (Graf, 2011).

     

    Prevalens

    Analinkontinens är ett vanligt och för den drabbade ofta genant besvär. I Sverige har enligt Graf (2011) två av hundra personer (2 %) avföringsinkontinens av någon form. Det är vanligare bland kvinnor och prevalensen stiger med ökande ålder. Whitehead et al (2009) bekräftar att problemet är vanligare hos kvinnor än hos män och enligt denna studie är besvären i USA betydligt mer omfattande, uppskattningsvis 8,3 % av amerikaner som inte bor på någon institution rapporterar om analinkontinens minst en gång per månad. Det finns dessutom troligen ett stort mörkertal delvis beroende på att patienter med lös eller vattnig avföring oftare söker vård för sina besvär än patienter som har inkontinens men med normal konsistens på avföringen. Faktorer som ofta ses i samband med analinkontinens är hög ålder, avsaknad av fysisk aktivitet, onormal avföringskonsistens och frekvens, dåligt självupplevt hälsotillstånd, högt BMI, urininkontinens, rökning, vaginal förlossning och kroniska sjukdomar (Whitehead et al 2009). 

     

    Patofysiologi

    Vid analinkontinens drabbas patienten av en bristande funktion i den slutmuskulatur som finns runt anus, som också kallas för sfinkter. Detta kan bero på flera orsaker, bland annat har kvinnor en ökad risk för analinkontinens efter skador vid vaginal förlossning (Weström et al, 2009). Kvinnor kan vid förlossningen drabbas av en sfinkter ruptur, när skadan läker kan det bildas fibros och som följd av detta en nedsatt funktion i musklerna runt analöppningen vilket kan orsaka problem med avföringsläckage (Bharucha et al, 2013). Både kvinnor och män kan också få problem med analinkontinens om sfinktern skadas vid trauma som vid sexuella övergrepp (Graf, 2011). Andra orsaker till att analinkontinens till följd av trauma kan vara iatrogen skada, pålningsskada eller bäckenbottenfraktur. Flera olika tillstånd kan också ligga bakom att analinkontinens uppstår, till exempel medfödda defekter, neurogena skador, rektalprolaps eller invagination samt flera sjukdomstillstånd som spinal sjukdom, neurologisk sjukdom, sjukdomar i centrala nervsystemet eller sjukdomar i kolon och/eller rektum så som inflammationer, tumörer eller skador efter strålning (Läkemedelsboken, 2014).

     

    Symtom

    Det finns två typer av avföringsinkontinens (Graf, 2011). Trängningsläckage där man inte hinner till toaletten eller inte klarar av att hålla inne avföringen och avföringsläckage där man inte får någon förvarning och känner alltså inte när avföringen kommer. Diarré är den vanligaste formen av analinkontinens men man kan även lida av ofrivilligt gasläckage och fastare avföring som man inte klarar att hålla (Whitehead et al, 2009). Det är vanligt att ha fler än tre tarmtömningar per dag när man lider av analinkontinens vilket kan vara mycket begränsande för patientens sociala liv. Förutom besvär med lukt och hygien blir det även mycket stressande att alltid behöva ha nära till en toalett (Graf, 2011).

     

    Utredningar och Diagnostik

    Vid besvär med analinkontinens får patienten ofta fylla i en dagbok där avföringsvanorna registreras gällande konsistens, mängd och frekvens under några veckor. Utredningen startar på vårdcentralen och rektoskopi är standard för att utesluta att tumör orsakar inkontinensen (Graf, 2011). Man går inte sällan vidare med en koloskopi för att inspektera slemhinnan i tarmen, för det remitteras patienten vanligen till kirurgmottagning. Ultraljud är en bra metod för att upptäcka skador på sfinktern. För att upptäcka analsfinkter atrofi kan MRT användas (Bharucha et al, 2013). Nål-elektromyografi där en nål förs in i sfinktern är den enda undersökningen man kan använda för att upptäcka anala nervskador. Nålen mäter den elektriska aktiviteten. Med hjälp av en rektalballong kan man mäta sensoriskt svar och analttryck och få en indikation på om patienten är försvagad i rektum (Bharucha et al, 2013).

     

    Behandling

    Om analinkontinensen konstateras bero på en tarmsjukdom eller tumör bör dessa fynd naturligtvis behandlas initialt (Graf, 2011).

     

    Konservativ behandling

    Bharucha et al (2013) beskriver hur 54 % av patienter med analinkontinens kan blir hjälpta av konservativ behandling. Diet, vätskeintag, tarmträning, behandling av diarré samt stöd av en specialistsjuksköterska under 3-6 månader har visat sig vara effektiva metoder. Att behandla diarrén för att lindra patientens besvär, antingen med bulkmedel eller loperamid, gör att sjukdomen upplevs betydligt mindre besvärlig för patienten (Whitehead et al, 2009). Patienter med analinkontinens bör i kosten undvika bland annat sorbitol, fructose och koffein som kan förvärra diarréerna och känslan av att behöva tömma tarmen (Bharucha et al, 2013). Kontakt med dietist kan vara värdefullt för patienten då denne kan ge råd för att med kostens hjälp förbättra konsistensen på avföringen och undvika gasbildande födoämnen. Att gå på toaletten i förebyggande syfte kan hjälpa patienten att slippa oönskade läckage (Graf, 2011). Enligt Bharucha et al (2013) är rökning en större riskfaktor för analinkontinens med fler fall än kvinnor med förlossningsorsakade skador. Rökavvänjning bör därför ses som en del av den konservativa behandlingen. Motion är enligt Whitehead et al (2009) en viktig del av behandlingen men paradoxalt nog kan motion vara svårt för patienterna då buktrycket ökar vid fysisk aktivitet och patienten kan få svårt att hålla sig (Bharucha et al, 2013).

     

    Övningar

    För patienter som inte hjälps av konservativ behandling går man vidare till knipövningar i kombination med biofeedbackträning. Knipövningar rekommenderas ofta patienter med analinkontinens framförallt då denna är orsakad av en förlossningsskada men studier har visat tvivelaktig effekt. Knipövningar är dock ofarligt att rekommendera då de inte ger biverkningar men patienten kan heller inte vänta sig stor effekt (Boyle et al, 2013).  Biofeedback kan användas för att träna upp sfinktern och lära patienten att känna av signalerna när tarmen behöver tömmas (Bharucha et al, 2013). Biofeedback kan hjälpa patienten att koordinera bäcken- och bukmuskulaturen genom att lära känna relationen mellan ökat buktryck och sfinkterrörelser. Defekationen simuleras genom att en ballong fyller rektum och patienten kan på så sätt lära sig känna igen vilka signaler det ger i kroppen. Man mäter de elektriska impulserna så patienten både kan se och känna aktiviteten. Behandlingen sköts av patienten i hemmet under inseende av en specialistsjuksköterska (Graf, 2011).

     

    Hjälpmedel

    Då avföringen kan skada huden runt ändtarmsöppningen måste denna skyddas vid analinkontinens. Området blir extra utsatt på grund av läckaget och även frekvent tvättning. Mild tvål eller tvättkräm kan användas vid nedre hygien och huden kan vid behov skyddas med täckande salva som kan köpas receptfritt på apoteket. Det finns en rad olika hjälpmedel patienten kan köpa själv så som skyddande salvor, milda hygienprodukter och både tunnare och mer absorberande inkontinensskydd. I Sverige är dock alla inkontinenshjälpmedel kostnadsfria och patienten kan vända sig till sin läkare eller distriktsköterska på vårdcentralen för att få hjälp med förskrivning av hjälpmedel (SBU, 2000). Valet av hjälpmedel anpassas efter patientens behov och det finns både produkter för att skydda huden och kläderna mot det läckage som kommer ut samt en speciell typ av tampong som förs upp i ändtarmsöppningen och hindrar att avföring läcker ut (Graf, 2011).

    Idag finns också en ny behandling som innebär att man sprutar in en bulk-gel i rektum som fyller upp ändtarmen, detta gör att patienten tydligare kan känna fyllnadskänslan. Gelen stannar kvar när tarmen töms (Barucha et al 2013). Behandlingen är enligt tillverkaren lämplig vid lindrig till måttlig analinkontinens. Den tar endast tio minuter och kan göras polikliniskt utan bedövning och patienten kan gå till arbetet som vanligt redan nästa dag. Behandlingen görs i dagsläget av specialistläkare på 11 orter i Sverige och kräver remiss från husläkaren (Kontinet, 2014).  

     

    Kirurgiska åtgärder

    I vissa fall exempelvis vid sfinkterskada efter förlossning kan operation hjälpa men en sfinkterplastik har dålig långsiktsprognos och endast 21 % är kontinenta 40 månader efter operationen (Bharucha et al 2013). Patienter med ändtarmsframfall opereras också men det kan ta lång tid innan analinkontinensen förbättras efter en sådan operation (Graf, 2011). Man kan även göra en ny sfinkter av en bit av en lårmuskel som formas till en sfinkter. Den nya sfinktern styrs sedan elektroniskt av en pacemaker som opereras in i bukväggen. Patienter med mycket stora besvär kan uppleva att livskvaliteten förbättras markant med stomi. Stomioperationen ses dock som sista utvägen för att förbättra inkontinensen (Graf, 2011).

     

    Genusperspektiv

    Både män och kvinnor drabbas utav analinkontinens då det finns flera olika orsaker till att tillståndet uppstår som inte kan kopplas till könsskillnader (Läkemedelboken, 2014), dock lider kvinnor en samtidigt ökad risk att råka ut för skador i samband med vaginala förlossningar som kan vara en utlösande orsak till analinkontinens (Weström et al, 2009) och enligt Whitehead et al (2009) är prevalensen högre bland kvinnor än män. Enligt Imhoff et al (2012) drabbas upp till en fjärdedel av medelsålders och äldre kvinnor av analinkontinens som kan ha en tydlig inverkan på kvinnornas livskvalitet. 

     

    Psykosociala aspekter

    Analinkontinens är för de flesta ett genant problem (Graf, 2011) och leder för många till spår av avföring i underkläder, dålig lukt, problem med att hålla hygienen och irritation av huden med klåda som följd (Läkemedelsboken, 2014), många måste också tömma tarmen flera gånger per dag vilket begränsar patientens sociala liv och det blir en ständigt stressande faktor för patienten att alltid behöva tänka på att ha närhet till en toalett (Graf, 2011). En psykosocial aspekt som ofta glöms bort är hur analinkontinens påverkar patientens sexualliv. Imhoff et al (2012) har studerat hur analinkontinens påverkar kvinnor sexuella aktivitet, lust, tillfredställelse och problem kopplade till sexuella aktiviteter (svårigheter med upphetsning, orgasm och smärta) i åldersgruppen 40 - 80 år. Patienterna fick via två frågeformulär rapportera om både sexuell aktivitet och problem kopplade till detta samt om frekvens av ofrivilligt gas- och avföringläckage under tre månader. Majoriteten av kvinnorna som deltog i studien var sexuellt aktiva och 24 % rapporterade om avföringsläckage och 43 % om ofriviliigt gasavgång. Resultatet visade att kvinnorna med någon form av analinkontinens i högre utsträckning rapporterade om nedsatt sexuell lust, låg sexuell tillfredställelse, minskad sexuell aktivitet samt problem med upphetsning, smärta och orgasm jämfört med kvinnorna utan inkontinens. Imhoff et al (2012) slutsats utifrån studiens resultat är att medan majoriteten av kvinnorna var sexuellt aktiva löpte de med analinkontinens en större risk att drabbas av flera typer av sexuell dysfunktion. Detta bör därför tas hänsyn till vid information och behandling till denna patientgrupp. 

     

    Kriterier för förbrukningsartiklar

    Alla patienter har rätt att få hjälpmedel utskrivna som kan behandla eller lindra sjukdom, skada eller funktionshinder då det finns ett långvarigt behov. Initialt ska därför alltid en bedömning göras av patientens hälsotillstånd, behovet av hjälpmedel samt eventuella anpassningar av hemmiljön för att underlätta att användandet av vald produkt kan ske på ett säkert sätt. Vid förskrivning av förbrukningsartiklar mot analinkontinens ska först patienten få möjlighet prova ut och anpassa produkten innan han/hon väljer ut den som passar bäst (Socialstyrelsen, 2013). 

     

    Regelverk

    Det är verksamhetschefen som ansvarar för att utse en förskrivare på arbetsplatsen och säkerställa att denna person har den kompetens och ubildning som behövs för uppgiften. Det är även dennes ansvar att endast säkra och medicinskt ändamålsenliga produkter förskrivs till patienten och att korrekt information om produkterna finns tillgänglig för den hälso- och sjukvårdspersonal som berörs. Det är sedan antingen läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster eller barnmorskor som får förskriva de medicintekniska produkter som tillsammans med patienten och/eller anhöriga har valts ut efter patientens behov. Patienten bör få både muntlig och skriftlig information samt tydliga instruktioner om hur hjälpmedlet fungerar och möjlighet att träna praktiskt på användningen av produkten. Förskrivaren ska därefter kontinuerligt följa upp hur produkten fungerar för patienten och utvärdera nyttan med produkten. Det är också viktigt att förskrivaren har god kunskap om det aktuella sortimentet av produkter så att användandet blir så individuellt anpassat och kostnadseffektivt som möjligt för patienten och att förskrivaren även ansvarar för dokumentation och rapportering av eventuella avvikelser med produkten (Socialstyrelsen, 2013).

     

     

    Referenser

    Bharucha, A.E., & Rao, S.S.C. (2013). An Update on Anorectal Disorders for Gastroenterologists. Gastroenterology. 2014(1): 1-9

     

    Boyle, R., Hay-Smith, J.C., Cody, J., & Mörkved, S. (2013). Pelvic Floor Muscle Training for Prevention and Treatment of Urinary and Fecal Incontinence in Antenatal and Postnatal Women: A Short Version Chochrane Review. Neurourology and Urodynamics. Doi: 10.1002/nau

     

    Imhoff, L.R., Brown, J.S., Creasman, J.M., Subak, L.L., Van Den Eeden, S.K., Thom, D.H., Varma, M.G., & Huang A.J. (2012). Fecal incontinence decreases sexual quality of life, but does not prevent sexual activity in women. Dis Colon Rectum. Doi: 10.1097/DCR.0b013e318265795d

     

    Kontinet. (2014) Solesta. http://www.kontinet.se/behandling/in...n/solesta.html (Hämtad 2014-01-05)

     

    Läkemedelsverket. (2014).  Läkemedelsboken. Uppsala: Läkemedelsverket

     

    Graf, W. (2011). Avföringsinkontinens. Rådgivningsstödet. http://rgswebb.sjunet.org/Artiklar/Sjukdomar--Skador/Avforingsinkontinens/. (Hämtad 2013-11-27)

     

    Statens beredning för medicinsk utredning (2000). Behandling av urininkontinens. http://www.sbu.se/upload/Publikation...Urin_kap10.pdf (Hämtad 2014-01-05)

     

    Whitehead, W., Borrud, L., Goode, P., Meikle, S., Mueller, E.R., Tuteja, A., Weidner, A., Weinstein, M., & Ye, W. (2009). Fecal Incontinence in U.S. Adults: Epidemiology and Risk Factors. Gastroenterology. 137(2): 512-517

     

    Weström, L., Åberg, A., Andeberg, E., & Andersson, U-B. (2009). Obstetrik och gynekologi. Studentlitteratur AB, Lund.

     

    Socialstyrelsens föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso-och sjukvården, SOSFS 2008:1, senast ändrad 2013-06. http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-1/ (Hämtad 2013-12-15)

    Files (0)

     

    Comments (3)

    Viewing 3 of 3 comments: view all
    Bra skrivet, alla delar finns med och är relevanta.
    Lite funderingar: I stycket prevalens otydligt vad stycket om USA betyder, menas att det i USA är mer omfattande än siffror visar (mörkertal) eller att problemet är med omfattande i USA? Vet ni något allmänt om hur vanligt det är att inte söka hjälp? Under utredning/diagnostik menar ni att rökning är en högre riskfaktor än att få en skada i samband med förlossning som orsakar analinkontinens? Lite formalia: på stycket symtom har ni nog missat referens i sista stycket. Mycket bra skrivet om behandling.
    Mvh
    Annika Holmgren, Sara Helgesson & Najat Makahoul
    Posted 12:34, 8 Jan 2014
    Intressant läsning med lärorikt innehåll!

    Frågor som växte fram när vi läste arbetet var: I stycket Prevalens och Konservativ behandling framkommer att rökning är en orsak till analinkontinens. Vi är nyfikna på hur detta kommer sig. Hur kan ett dåligt självupplevt hälsotillstånd ge analinkontinens? Det vore intressant om ni kunde utveckla stycket Psykosociala aspekter då vi kan tänka oss att analinkontinens påverkar individen mycket. Finns det kvalitativ forskning kring detta?

    Angående referenshantering ser vi ett behov av översyn. Vi undrar om det ska vara kommatecken innan referens i löpande text? Detta är även inkonsekvent genom arbetet. Är Läkemedelsboken 2013 samma som Läkemedelsboken 2014? Om inte saknas referens. Socialstyrelsen (2014) finns ej i referenslistan. Vi saknar även en referens sist i stycket Psykosociala aspekter.

    Stycket Behandling var mycket bra och ingående skrivet!

    Mvh/ Lina Mårtensson och Marina Sandgren
    Posted 19:59, 8 Jan 2014
    Tack för era åsikter. Vi har nu förbättrat vårt arbete utefter era förslag. Angående dåligt självupplevt hälsotillstånd så ger det inte analinkontinens men det finns många patienter med analinkontinens som upplever sitt hälsotillstånd som dåligt och pga det stora mörketalet finns troligen många patienter med odiagnostiserad analinkontinens i den gruppen. MVH Grupp 12
    Posted 12:33, 12 Jan 2014
    Viewing 3 of 3 comments: view all
    You must login to post a comment.