Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Smärta i den kliniska vardagen, MC3023 > Ordlista > Tractus spinothalamicus

Tractus spinothalamicus

    Table of contents
    No headers

    Tractus spinotalamicus är uppåtgående, ascenderande, nervbanor som leder sensoriska signaler från nociceptorer i hela kroppen, dock inte ansiktet och dess håligheter (ögon-, näs- och munhåla), till hjärnan (Sahlgrenska akademin, 2016a).

     

    Smärtsignalerna leds via Aδ-fibrer (smärta, hårt tryck och kyla) samt C-fibrer (smärta och värme). Aδ-fibrer når medvetandet snabbt och ger en skarp lokaliserad smärta. C-fibrernas smärta är mer utbredd och kommer senare än Aδ-fibrer. Signalerna leds från periferin mot ryggmärgen där neuronet har sin cellkropp i dorsalrotsgangliet strax utanför ryggmärgen. Efter inträdet i ryggmärgens bakhorn kopplas signalen via en synaps, detta sker på olika djup i ryggmärgens bakhorn, sk. Rexeds laminae. Smärtneuronet går in i ryggmärgen men innan dorsalhornet avgår grenar både kranialt och kaudalt ett par segment och detta kallas Lissauers banor. Neuronen som bildar Lissauers banor kopplar till ett sekundärt neuron i bakhornet och signalerna forsätter kranialt i tractus spinotalamicus (Lundeberg & Norrbrink, 2014). 

     

    I ryggmärgen går sedan smärtsignalen vidare och kopplar till andra ordningens neuron, över mittlinjen och upp på motsatt sida i de anteriora delarna av ryggmärgen för vidare transport upp till hjärnan (Läkemedelsverket, 2015). Smärtsignalerna går huvudsakligen upp i tractus spinotalamicus men även via tractus spinoreticularis och tractus spinomescenphalicus (Nisell & Lundeberg, 1999). 

    Tractus spinoreticularis går till förlängda märgen och rostoventrala medulla (RVM) samt locus coeruleus (LC). På grund av kopplingar till andnings- och cirkulationscentra kan smärtsignalerna utlösa höjning av blodtryck, puls och andningsfrekvens (Sahlgrenska akademin, 2016b; Lundeberg & Norrbrink, 2014).

    Tractus spinomesencefalicus når mesencefalon och periaqueductala grå substansen (PAG) som har stor betydelse för de decenderande smärthämmande systemen (Lundeberg & Norrbrink, 2014).

    Tractus spinotalamicus fortsätter upp till talamus och dess olika kärnor där den kopplar om till tredje neuroen och informationen går sedan vidare till limbiska strukturerna som förmedlar smärtans affektiva komponent t.ex rädsla, ångest el stress. Den kan även gå vidare till prefrontal- och frontalcortex vilket ger smärtans kognitiva komponent dvs vilken konsekvens smärtan ger på individens tankar. Till sensoriska cortex bearbetas smärtans sensoriskt diskriminativa komponent dvs intensitet och lokalisering av smärtan (Norrbrink & Lundeberg, 2014; Läkemedelsverket, 2015).

     

    Referenser:

    Lundeberg, T., Norrbrink, C. (2014). Smärtans väg från periferin till hjärnan. I Norrbrink, C & Lundeberg, T (Red.), Om smärta – ett fysiologiskt perspektiv. (s. 21-30). Lund: Studentlitteratur.

    Läkemedelsverket. (2015). Smärta och smärtbehandling. Hämtad från https://lakemedelsboken.se/kapitel/smarta/smarta_och_smartbehandling.html#q1_8

    Nisell, R & Lundeberg, T. (1999). Smärta och inflammation. Lund: Studentlitteratur.

    Norrbrink, C., Lundeberg, T. (2014). Om smärta. I Norrbrink, C & Lundeberg, T (Red.), Om smärta – ett fysiologiskt perspektiv. (s. 11-14). Lund: Studentlitteratur

    Sahlgrenska akademin. (2016a). Yttre spino-thalamiska ledningsbanan. Hämtad från http://nervsystemet.se/encephali/info.php?mode=structure&id=186

    Sahlgrenska akademin. (2016b). Spino-retikulära ledningsbanan. Hämtad från http://nervsystemet.se/encephali/info.php?mode=structure&id=716

     

    Skrivet av Anna Ärlebäck

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.