Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Smärta i den kliniska vardagen, MC3023 > Artiklar om smärta > Smärta och kön > Smärta ur ett genusperspektiv

Smärta ur ett genusperspektiv

    Table of contents
    No headers

    En riktig prinsessa är så smärtkänslig att hon kan känna en ärta genom tjugo dunbolster. Först då är hon den äkta kvinna som prinsen vill ha. Så prövas hon i sagan – hon som hjälpsökande och ute i regnovädret knackar på porten till makten och härligheten (Johansson, 2004, s.3774)

    Finns det någon sanning i sagan ovan? Är kvinnor så känsliga för smärta eller är det bara i sagan? Finns det någon skillnad i smärta mellan män och kvinnor? Hur skiljer sig i så fall män och kvinnors upplevelse och uttryck av smärta?

    Smärta är en av sjukvårdens största utmaningar och kvinnor tycks vara den mest drabbade. Hos kvinnor beskrivs smärtan mer intensiv, mer utbredd och med längre duration. Prevalensen av många kroniska smärttillstånd är betydligt högre hos kvinnor än hos män. Tydligast är könsskillnaderna vid smärta i fertil ålder men skillnaderna ses från puberteten. Exempel på smärttillstånd som är vanligare hos kvinnor är fibromyalgi, irritable bowel syndrome (IBS), migrän, spänningshuvudvärk, reumatoid artrit, knä- och handledsartros samt ländryggs- och temporomandibulär smärta. Hos kvinnor ses en större risk att utveckla långvarig smärta (Hallin, 2003; Lund, 2014).

     

    Kön och genus

    Kön är en biologisk uppdelning i kvinnor och män, där olikheter ses i könsorgan, kromosomer och könshormoner. Även andra skillnader som till exempel kroppsstorlek, muskelmassa och organvolymer ses. Genus däremot inbegriper den sociala och kulturella aspekten och står för de normer, attityder, föreställningar, värderingar och förväntningar som ett samhälle tillskriver könstillhörigheten. Detta är inte statiskt utan förändras i förhållande till tid och sammanhang (Lund, 2014; Nationella sekretariatet för genusforskning, 2016).

    Att män och kvinnor upplever och rapporterar skillnader i smärta beror troligen på ett komplext samspel av biologiska, psykologiska och psykosociala faktorer. Det är därför av stor vikt att belysa de köns- och genusskillnader som förekommer vid smärta (Lund, 2014).

     

    Mannen som norm

    Medicinsk forskning har hittills till stor del baserats på studier av manliga individer och handjur. Kvinnor har under årens lopp exkluderats från många studier vilket lett till att kunskap i stor utsträckning är baserad på data endast från män. Mannen har blivit norm inom medicinsk vetenskap. Den kvinnliga menstruationscykeln och de hormonsvängningar som sker utestänger fertila kvinnor från många studier då man velat minska studieresultatens variabilitet. Uteslutning av kvinnor från studier har även skett på grund av historiska skäl, det vill säga användande av samma studiepopulation som studerats tidigare bland annat för att kunna jämföra resultaten med tidigare studier. Kvinnor har även uteslutits ur studier på grund av att olika forskningsmetoder sätter gränser för kvinnors medverkan eller på grund av forskningsprojektens begränsade ekonomi. Trots att mycket av forskningen är baserad på män används resultaten även på kvinnor. Det finns därför en risk att slutsatser som dras ej speglar den faktiska verkligheten. Till exempel har det visat sig att akut hjärtinfarkt kan leda till olika symtombild hos män och kvinnor (Lund, 2014; Söderström, 2001).

     

    Smärttröskel och smärttolerans

    Hallin (2003) konstaterar i en översiktsartikel att smärta är mer smärtsam hos kvinnor. Flera studier har visat tydliga skillnader mellan män och kvinnors smärttröskel och tolerans. I laboratoriemiljö uppvisar män högre smärttröskel än kvinnor (Ge, Madeleine & Ardent-Nielsen, 2005; Keogh & Herdenfeldt, 2002; Pool, Schwegler, Theodore & Fuchs, 2007). Ge et al (2005) utsatte studiedeltagarna för två glutamatinjektioner i trapeziusmuskeln. Kvinnor skattade sin smärttröskel högre på VAS-skala (Visuell analog skala) när de utsattes för samma stimuli som männen. Männen skattade den andra injektionen mindre smärtsam än den första, medan kvinnorna skattade både injektionerna som lika smärtfulla (Ge et al, 2005). I studien av Koegh & Herdenfeldt (2002) visade männen högre smärttröskel och smärttolerans än kvinnorna. Även gällande coping-strategier (fokus på emotion eller sensorik) fanns skillnader där männen hade högre tolerans och mindre smärta när de koncentrerade sig på den sensoriska upplevelsen. Hos kvinnor sågs en ökad affektiv upplevelse av smärtan när coping-strategin hade en inriktning på emotion (Keogh & Herdenfeldt, 2002).

    Upprepad och ihållande smärta ökar risken för hyperalgesi och allodyni, detta gäller både män och kvinnor. Hos kvinnor som lider av smärtsamma menstruationer finns en risk för utveckling av ett sensitiserat smärtsystem vilket skulle kunna vara en bidragande orsak till skillnader i smärta mellan män och kvinnor (Lund, 2014).

    Johansson (2004) diskuterar hur väl vi kan lita på resultat från studier om skillnader mellan män och kvinnors skattning av smärttröskel och smärttolerans. Många studier är små och resultaten är bland annat beroende av flera faktorer som vilka smärtstimuli som använts, var på kroppen, av vem, i vilken miljö och hur svaret mätts. Vidare lyfts frågan hur relevant reaktioner på kortvariga smärtstimuli i laboratorier är för den komplexa smärtupplevelse vi möter i vården (Johansson, 2004).

     

    Normer

    Normer och könsroller påverkar smärtuthållighet och tolerans. En trolig förklaring till gruppskillnader i smärttolerans mellan olika könsgrupper är överensstämmelsen med traditionella sociala normer där den idealistiska mannen är maskulin och tolererar mer smärta medan den idealistiska kvinnan är feminin och tolererar mindre smärta. Pool et al (2007) undersökte hur identifiering till olika könsgrupper överensstämmer med normer om smärttolerans. I den första delen av studien skattade deltagarna sin könsidentifiering och förväntad tolerans för en hypotetisk smärtsam stimulering. Majoriteten av deltagarna i studien ansåg att män borde tolerera mer smärta än kvinnor. Männen som starkt identifierade sig med idealet antydde att de skulle tolerera mer smärta än vad kvinnorna i studien gjorde. Inga skillnader existerade mellan svagt identifierande män och kvinnor. För att avgöra om självrapporterad smärttolerans motsvarar den verkliga smärttoleransen var den andra delen av studien av experimentell karaktär. Det experimentella resultatet bekräftade den hypotetiska situationen. Män som starkt identifierande sig med idealet tolererade mer smärta än kvinnor som starkt identifierade sig med idealet och hade även högre smärttolerans jämfört med män som svagt identifierade sig med idealet. Studiens resultat lyfter fram påverkan av sociala normer på beteende och uttryck av smärta (Pool et al, 2007).

    Även en annan studie har visat att höga smärttrösklar hos män är relaterade till maskulinitet. Män som upplever sig manliga skattar högre smärttröskel än motsvarande män eller kvinnor. Även interaktionen mellan patient och terapeut påverkar patientens smärttröskel. En studie har visat att män uppvisade signifikant mindre smärta inför en kvinnlig försöksledare. Motsvarande kunde ej påvisas för kvinnor även om kvinnor tenderade att skatta högre smärta inför en manlig försöksledare (Levine & Simone, 1991).

    Könsskillnader förklaras ofta med att kvinnor och män förhåller sig till smärta på olika sätt. Kvinnor förväntas rapportera upplevelse av smärta oftare än män och söker oftare stöd i nära relationer medan män i högre grad lär sig bita ihop och stå ut. Olika uttryckssätt kan vara att kvinnor oftare uttrycker smärta med gråt och lidande ansiktsuttryck medan män ger ett mer sammanbitet intryck. I rådande normer och stereotypa könsroller hotas mannens självbild om han avslöjar sin svaghet och söker hjälp (Johansson, 2004; Lund, 2014). I vissa kulturer är smärtan en signal att vända sig till andra, medan det i kulturer av oberoende är viktigare att stå ut och bita ihop. Kvinnor uppfostras ofta i att sätta andra i första rummet och vara lyhörda för andras behov. Detta kan tänkas påverka möjligheten att säga ifrån när kraven blir för påfrestande. Stress och spänningstillstånd är en vanlig orsak till smärta. Man har sett skillnader i stresshormon hos män och kvinnor där stresshormonerna hos män sjönk efter arbetsdagens slut medan de för kvinnor ökade, vilket förklaras med att kvinnor i många fall har familjearbetet kvar (Johansson, 2004). Min upplevelse från när jag var liten och som jag även upplever när jag ser mina vänners barn är hur olika pojkar och flickor som slår sig och får ont behandlas. Flickorna som gråter och har ont lyfts upp och tröstas medan till pojkarna säger man mer - det där var inte så farligt, hoppa upp och fortsätt. Jag tänker att dessa normer i samhället påverkar hur män och kvinnor uttrycker sin smärta även när de är vuxna.


    Biologiska skillnader

    Könshormonerna påverkar funktioner som kognitiv förmåga och smärtkänslighet. Studier har visat olika smärtkänslighet under menstruationscykeln men studierna har gett variabla resultat. Möjliga förklaringar till detta är otillförlitliga bestämningar av menstruationscykelns faser och varierande metodologi i studierna. Högst smärttröskel och högst smärttolerans har visats under follikelfasen, då progesteronnivåerna (kvinnligt könshormon) är låga. Detta fynd motsäger studier på råttor där smärttröskeln varit högst vid de högsta nivåerna av progesteron (Hallin, 2003). Progesteron har visat sig ha en smärtlindrande effekt, framför allt vid neuropatisk smärta (Lund, 2014).

    Skillnader mellan könen skulle kunna förklaras av olika effektiva smärthämmande system. I djurstudier har man sett en sviktande funktion i descenderande system med lägre nivå av SIA (stress-inducerad analgesia) hos hondjur (Hallin, 2003). Även aktivering av Diffuse noxious inhibitory controls (DNIC) verkar fungera effektivare hos män än hos kvinnor. Olika fysiologiska funktioner har påvisats vid akuta stressreaktioner mellan män och kvinnor, båda reaktionerna leder till en ökad hjärtminutvolym och förberedelse för ”fight or flight”-reaktioner men orsakerna skiljer sig åt. Män reagerar främst med en ökad perifer vasokonstriktion medan reaktionen hos kvinnor är en ökad hjärtfrekvens (Lund, 2014).

    Hypoteser finns också om olika central bearbetning av smärtstimuli mellan män och kvinnor men har inte entydigt kunnat verifieras (Johansson, 2004). Kvinnor har en större emotionell sensitivitet med längre minne av känsloupplevelser jämfört med män, framför allt vad gäller negativa känslor. Detta skulle kunna bero på större aktivering av hjärnområden med stor överlappning av aktiverade områden (Lund, 2014).

     

    Slutsats

    Mer forskning behövs för att öka kunskapen om de bakomliggande faktorerna till skillnaderna i smärtupplevelse mellan könen, både ur ett köns- och genusperspektiv. Symtomatologi, utredning och behandling bör baseras på studier där både kvinnor och män finns representerade. Ett genusperspektiv är viktigt för att förstå smärtan, vad den betyder och får för konsekvenser ur patientens perspektiv. Vilka krav upplever patienten? Vilka möjligheter eller begränsningar i levnadsvillkoren finns? (Johansson, 2004). Jag tänker att genusperspektivet är viktigt att ha med sig i varje patientmöte och att vi bör möta varje patient utan föreställningar eller fördomar om hur smärta ska uttryckas eller rapporteras.

     

    Referenser

    Ge, HY., Madeleine, P., Arendt-Nielsen, L. (2005). Gender differences in pain modulation evoked by repeated injections of glutamate into the human trapezius muscle. Pain, 113(1-2), 134-140.

    Hallin, R. (2003). Smärta mer smärtsam hos kvinnor: Genusperspektiv eftersatt i forskning om smärtans biologiska mekanismer. Läkartidningen, 100(46), 3738-3741.

    Johansson, E. E. (2004). Saga och utsaga om smärta och genus: >>Prinsessan på ärten<<- myt om kvinnlighet slår igenom vetenskapen? Läkartidningen, 101(47), 3774-3779.

    Keogh, E., Herdenfeldt, M. (2002). Gender, coping and the perception of pain. Pain, 97(3), 195-201.

    Levine, F. M., De Simone, L. L. The effects of experimenter gender on pain report in male and female subjects. Pain, 44(1), 69-72.

    Lund, I. Kön och genusskillnader. (2014). I C. Norrbrink & T. Lundeberg (Red). Om smärta - ett fysiologiskt persektiv. (2 uppl., s. 151-154). Lund: Studetlitteratur.

    Nationella sekretariatet för genusforskning. (2016). Hämtad 4 december, 2017, från Nationella sekretariatet för genusforskning, https://www.genus.se/kunskap-om-genus/om-kon-och-genus/

    Pool, GJ., Schwegler, AF., Theodore BR., Fuchs, PN. (2007). Role of gender norms and group identification on hypothetical and experimental pain tolerance. Pain, 129(1-2), 122-129.

    Söderström, M. (2001). Därför uteslöt forskarn kvinnor ur sina studiepopulationer. Läkartidningen, 98(13), 1524-1528.

     

    Text skriven av Hanna Bergling

    Files (0)

     

    Comments (4)

    Viewing 4 of 4 comments: view all
    Intressant och välskriven artikel tycker jag!
    Jag håller med om att det är viktigt att ha kunskap om köns- och genusskillnader i bakhuvudet. Men precis som du skriver tror jag på att ha ett öppet bemötande för alla patienter, vi träffar ju som regel patienterna individuellt och måste ju ta reda på vem vi har framför oss för att träffa rätt med behandlingen. Även om det finns skillnader på gruppnivå är ju den individuella skillnaden inom gruppen för könstillhörighet stor.
    Jag funderar lite på orsaker till att kvinnor i större utsträckning än män upplever långvarig smärta. I kursen har vi ju fått höra att det är viktigt med tidig screening och tidiga insatser hos patienter där det är risk att smärtan blir långvarig, ändå brukar det ju rapporteras om att män som söker vård för samma besvär som kvinnor får både mer och dyrare vård/undersökningar. Vet du något om hur det ser ut för kvinnor och män som söker för smärta? Eftersom kvinnligt kön ses som en riskfaktor för långvarig smärta borde det ju egentligen vara tvärtom tänker jag...
    Mvh Stina
    Posted 09:02, 15 Dec 2017
    Intressant artikel, trevlig inledning och välstrukturerad.
    Något som jag tycker är intressant är hur självklart vi pratar om män och kvinnor som kön. En kommande diskussion som jag anser bör föras är frågan om upplevd könstillhörighet. Det skulle vara intressant och se hur till exempel hormonbehandlingar och könsbyte påverkar smärtupplevelsen hos individen. Hur påverkas de fysiologiska systemen vid en könskorrigering t.ex.? Kvinnor eller män som är transsexuella kan även tänkas ha många psykologiska riskfaktorer som kan spela en stor roll.
    Att mannen används som norm är känt och en viktig aspekt att vara medveten om när vi pratar om forskning, kvinnor utestängs från forskning men hur är det med transsexuella? Vad vet vi om transpersoner och smärtupplevelsen? Var det något som du hittade eller reflekterade över när du skrev artikeln?
    Baserat på studien av Pool et al 2007skriver du om könsidentitet och smärta, kan man tänka sig att kvinnor som identifierar sig mer med det manliga idealet och män med det kvinnliga även skulle ha en högre smärttröskel?
    Du nämner att man sett att ”coping-strategier skiljde sig åt där männen hade högre tolerans och mindre smärta när de koncentrerade sig på den sensoriska upplevelsen (Keogh & Herdenfeldt, 2002)”, på vilket sätt skiljde det sig från kvinnornas coping-strategier?
    Väldigt intressant ämne som i framtiden säkert kommer att bli en större utmaning då de klassiska könsrollerna och genus har bredare ramar.
    Posted 12:02, 15 Dec 2017
    Intressant och viktig artikel anser jag. Eftersom vi inom vården möter fler kvinnor och det sedan länge är känt att man via forskning faktiskt inte har så många studier gjorda på kvinnor och smärta så är det än mer intressant.
    Jag tycker det är bra att du har en slutsats och att du under textens gång reflekterar över egna erfarenheter, det gör att man kan relatera till texten som läsare.


    Beror skillnaderna i smärtupplevelse på inlärda könsroller som formas under uppväxten? DU skriver att skillnaden ses från puberteten, så vet man hur det är med smärta hos barn och genus? Det skulle vara intressant att se hur det ser ut jämfört med hos den vuxna individen. Om det är inlärning, hormonellt eller vad det är som gör att det blir större skillnad.
    Hur är det hos äldre? Är skillnaden lika stor som hos vuxna kvinnor och män?
    Ytterligare en aspekt som är intressant är hur det kulturellt ser ut för genus och smärta. Är det lika i olika världsdelar och olika kulturer?

    Jag tycke det är spännande med den reflektionen som görs att man i forskning och studier som gjorts har använt sig av korta försök med. Det skulle vara mycket spännande att se hur den totala smärtupplevelsen vid långvarig smärta är hos de olika könen.

    Är enig med Stina om att kvinnor som är en riskgrupp för att utveckla långvarig smärta borde få mer uppmärksamhet inom studier och framför allt inom vården och de som prioriteras, men så är det inte dessvärre.

    Hälsningar Carina
    Posted 07:32, 16 Dec 2017
    Tack för kommentarer, nya tankar och feedback!

    Som jag skrivit och som kommentarer också säger så är alla patienter vi träffar enskilda individer och att vi måste ta reda på vem vi har framför oss för att kunna undersöka och behandla. Det är lätt att man grupperar ihop människor eller kön men det är viktigt att komma ihåg att de individuella skillnaderna inom gruppen kan vara större än skillnaderna mellan grupperna.

    En reflektion jag fått när jag läst på inför denna uppgift och skrivit min uppgift samt läst andras uppgifter är hur mycket vet vi egentligen om smärta och hur den uttrycks och skillnader som föreligger. Är det verkligen rätt bild av smärta mellan män och kvinnor vi har? Eller är det så att kvinnor rapporterar smärta oftare än män? Har män inte lika ont eller biter de ihop och inte söker hjälp? Ju mer jag läser, desto mer funderar jag på detta. Även om studier visat att kvinnor upplever mer smärta kanske det beror på att kvinnor och män förväntas reagera olika på smärta. Som Levine & Simone (1991) visat så påverkas mäns smärttolerans av könet på behandlare/utförare. Hur ska vi kunna veta att vi i studier verkligen testar max smärttolerans om den påverkas av liknande faktorer? Och hur vet vi att försökspersoner uppför sig på samma sätt i en testsituation som i en verklig situation?
    Att undersöka smärta och att få en riktigt sann bild är svårt då smärtan är subjektiv och därför lätt kan påverkas av förväntningar, normer och liknande för hur intensiv smärtan ska vara, hur ofta man ska rapportera och hur stor påverkan det har i vardagliga livet. Jag har inte läst i litteraturen något om att män får dyrare vård/undersökningar när de söker vård för smärta. Men lite fördomsfullt kan jag tänka och resonera att om män inte lika ofta söker för smärta så finns risken/chansen (beroende på hur man ser det) att de tas mer på allvar än kvinnor som söker för samma sak - när en man väl söker för smärta så har han rejält ont, det här är på riktigt. Jag tänker också att flera smärttillstånd som fibromyalgi och IBS som är vanligare hos kvinnor länge ansetts som något som inte finns och som kvinnor hittar på eller som inte är helt klarlagt vad det beror på. Jag har också vid flera tillfällen hört under föreläsningar eller när liknande diskuteras att kvinnor som söker för bröstsmärta skickas till psyk medan när männen söker tror man direkt att det handlar om hjärtinfarkt. Och som jag skrev som kommentar i den andra artikeln om kön och artros att jag tidigare hört att behandlingen omedvetet skiljde sig åt mellan män och kvinnor med psoriasis där männen i större utsträckning fick behandling på mottagningen medans kvinnorna i större utsträckning blev ordinerade egenvård i hemmet. Jag tror inte att en enda vårdpersonal skulle svara att de medvetet behandlar män och kvinnor olika men jag tror att vi alla påverkas mer av normer, förväntningar och föreställningar i samhället i stort än vid är medvetna om. Jag tänker att det säkert kan vara så att män och kvinnor som söker för smärta behandlas olika men jag har ej fördjupat mig i litteratur kring detta.

    Väldigt intressant kommentar om olika upplevd könstillhörighet och smärta. Jag kom i kontakt med en artikel om ämnet när jag skrev min uppgift men platsen räckte inte till så jag fördjupade mig inte i det. Har nu kikat lite snabbt på studien och tycker detta är mycket intressant. Via en enkätundersökning fick personer som genomgick hormonbehandling skatta sin smärta. Studiens resultat visar att en del av männen som genomgick behandling för könsbyte till kvinna upplevde ökad smärta efter påbörjad behandling. Smärtan bestod huvudsakligen av huvudvärk, bröst- och muskuloskeletal smärta. Några kvinnor som genomgick hormonbehandling inför eventuellt könsbyte till män upplevde minskad smärta efter hormonbehandling. Dessa data visar att förändringar av könshormoner påverkar upplevelsen av smärta i en del människor, men inte hos alla (Aloisi, Bachiocco, Costantino, Stefani, Ceccarelli, Bertaccini & Meriggiola, 2007). Detta stödjer biologiska skillnader i smärtupplevelse där olika könshormoner påverkar. Precis som i kommentaren tror jag också att många psykologiska faktorer kan påverka upplevelsen av smärta hos transsexuella personer, men detta är inte något jag fördjupat mig mer i. Har inte läst i studier att transsexuella inkluderas eller exkluderas men kan tänka mig att transsexuella exkluderas (förutom i specifika studier om transsexuella). Tänker att man vill ha en så homogen grupp som möjligt i forskning och att man då utesluter alla som ej uppfyller dessa krav. Intressant tanke, har inte alls reflekterat över det tidigare. Men det är ju en jätteviktig fråga att ta med sig. Hur kan vi generalisera resultat att gälla alla om inte alla inkluderas.

    Gällande studien av Pool et al (2007) om könsidentitet och smärta har personerna i studien skattat hur man identifierar sig med sin könsroll, alltså män med det manliga idealet och kvinnor med det kvinnliga idealet. Då syntes en skillnad där män som starkt identifierade sig med det manliga idealet trodde sig tåla mer smärta, vilket även experimentet visade. Gällande frågan om kvinnor som identifierar sig mer med det manliga idealet och män med det kvinnliga har jag inte läst något. Tänker att det hänger samman med stycket ovan om transsexuella personer och upplevd könstillhörighet.

    Gällande att skillnader i smärtupplevelse mellan könen hos barn känner jag att jag saknar kunskap och skulle behöva läsa på mer. Jag tänker dock att det är troligt att det finns en skillnad även i smärtupplevelse mellan pojkar och flickor. Från puberteten ses mer biologiska skillnader i könshormoner så orsakerna kanske skiljer sig åt. Detsamma tänker jag gäller äldre människor, hur ser könsskillnaderna ut efter klimakteriet? Dock finns genusperspektivet med i hela åldersspannet och kan påverka hur vi förväntas uttrycka eller tåla smärta samt hur vi blir bemötta beroende på kön.

    Eftersom genus inbegriper den sociala och kulturella aspekten av könstillhörigheten tänker jag att detta ser väldigt olika ut i olika kulturer. Vad som anses feminint eller maskulint i en kultur kan vara något helt annat i en annan och således skiljer det sig hur smärta förväntas uttryckas eller förmedlas. Jag tänker att skillnader mellan könen finns på alla ställen men att det skiljer sig åt mycket mellan kulturer/länder/världsdelar. En viktig aspekt som diskuterats i ett annat kommentarsfält om kultur är även vilket kön ett visst yrke förväntas ha. Hur reagerar patienten om denne förväntar sig att få träffa en manlig doktor men det är en kvinna? Alla förväntningar och föreställningar både patient och behandlare har kommer påverka hur patienten beskriver sin smärta och hur vi behandlar.
    Genusperspektivet är viktigt att ha med sig tycker jag. Men måste också säga att ju mer jag läser eller funderar ju mer komplicerat är det. Normer och föreställningar är så djupt rotat i vårat samhälle och påverkar oss både medvetet och omedvetet. Jag hoppas att jag genom denna reflektion och arbete kan ha ett bredare perspektiv när jag möter patienter. Jag ska försöka ha med mig genusperspektivet hela tiden.

    Aloisi, AM., Bachiocco, V., Costantino, A., Stefani, R., Ceccarelli, I., Bertaccini, A., Meriggiola, MC. (2007). Cross-sex hormone administration changes pain in transsexual women and men. Pain, 132, 60-67. edited 08:48, 20 Dec 2017
    Posted 21:06, 19 Dec 2017
    Viewing 4 of 4 comments: view all
    You must login to post a comment.