Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Smärta i den kliniska vardagen, MC3023 > Artiklar om smärta > Smärta och kön > Smärta och kön (KL)

Smärta och kön (KL)

    Table of contents
    No headers

    Smärta och kön

    Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor som man tror påverkar smärtperceptionen, såsom könshormoner, hur nervsystemet är uppbyggt och dess känslighet (1). Ordet kön definierar den biologiska skillnaden mellan man och kvinna med avseende på könsorgan, kromosomer, könshormoner men också olikheter i kroppsstorlek och muskelmassa etc (2), medan genus även ser sociala roller där det finns en interaktion med samhällets ideal, förväntningar och normer som reflekterar en persons identitet som maskulin eller feminin (1, 2).

    De senaste åren har det skett en väsentligen ökning av studier där man tittat på könsskillnader och smärta (3).

    Mannen har blivit en norm inom den medicinska vetenskapen, då en stor del av forskningen som hittills gjorts, bygger på studier av manliga individer. Man inser nu att det föreligger risk att den faktiska och kliniska verkligheten inte speglats, då kvinnor uppvisar en annan symtombild på smärta (2).

    Att muskuloskeletala smärtor har högre prevalens hos kvinnor än bland män, är vedertaget i både forskning och samhälle. Studier påvisar att kvinnor är mer känsliga för smärta, rapporterar högre smärtintensitet och oftare har en mer utspridd smärta än män och står för en högre konsumtion av smärtstillande medel. Tar man hänsyn till psykologiska faktorer, ser man inte lika tydliga tecken på könsskillnader. Vissa studier påvisar högre oro hos män, medan andra studier visar att det förekommer mer bland kvinnor. Det är vanligare att män rapporterar lägre fysisk och psykisk livskvalitet och skattar högre på rörelserädsla än kvinnor (3).

     

    Bakomliggande mekanismer till könsskillnader i smärtupplevelse

    Biologiska olikheter är faktorer som påverkar, där genetisk uppsättning, olikheter i CNS och könshormoner spelar en viktig roll. Man tror det föreligger skillnader hos män och kvinnor i balansen mellan excitatoriska och inhibitoriska processer som influerar smärtsignalen. Kvinnor påvisar högre smärtkänslighet och teorin är, att det är i det descenderande inhibitoriska systemet som funktionen sviktar (4). Män anses effektivare kunna aktivera DNIC (Diffuse noxious inhibitory controls), som är en del av smärthämningssystemet. Könsskillnader finns i gener som kodar för opioida peptider, som är inblandade i smärtupplevelsen (2). Olikheter i det neurala systemet, som tex smärtmodulatorer och receptorpopulationer inverkar på skillnader mellan könen (4).

    Kognitiv förmåga och smärtkänslighet är funktioner som könshormonerna påverkar.  Östrogen ansen ha en pro-nociceptiv funktion och testosteron en anti-nociceptiv påverkan. Kvinnliga könshormon kan spela en viktig roll vid aktivering av smärtsystemet. Progesteron, ett annat kvinnligt könshormon, har visat sig ha en smärtlindrande effekt vid framför allt neuropatisk smärta (2). I djurförsök har djup anestesi framkallats vid injektion av Progesteron. Man kan konstatera att menstruationscykeln och dess faser är komplexa och att den definitivt påverkar smärtkänsligheten hos kvinnan (4).

    Psykosociala faktorer bidrar till skillnader mellan kvinnor och mäns upplevelse av smärta. Det är en större genomslagskraft hos kvinnor på negativa känslor, som hot, fara och rädsla (2). Tidig exponering av stress, smärta och utnyttjande varierar mellan könen, där tidigt utnyttjade ofta leder till kroniska smärtor hos kvinnor och kopplas ihop med sänkt smärtkänslighet. Smärthistoria i familjen, påverkar kvinnor att få ökade smärtsymtom och lägre smärtkänslighet (3).

    Kvinnor skattar generellt sig nöjdare och mer positivt inställda till socialt liv, där man ser att kvinnor har ett större socialt stöd jämfört med män. Män uppger att de brottas med psykologiska faktorer som påverkar humör. Kvinnor skattar lägre rörelserädsla och högre aktivitet, trots mer utbredd smärtbild. Att män skattar högre på rörelserädsla, kan bero på sociala normer där män anses ha högre förväntningar eller djupare oro att förlora arbete eller produktivitet (5).

    Dubbelarbete hos kvinnor (både hemma och på jobb) talar för att de löper större risk att utveckla smärttillstånd och andra symtom (6).

    Könsrollsbeteenden och sociokulturella tankar kring feminint och maskulint spelar stor roll hur smärta uttrycks. Det är mer socialt accepterat bland kvinnor att uttrycka smärta. En kvinna förväntas oftare rapportera smärta och uttrycka sin smärta med gråt och lidande ansiktsuttryck, medan män oftare uttrycker smärta med sammanbitet intryck. I studier har både kvinnor och män svarat att man upplever att män är mer ovilliga att rapportera sin smärta. Även kulturella traditioner och könsroller spelar in i stereotypa övertygelser om smärta och hur smärta uttrycks. Israeliska kvinnor rapporterar smärta mer maskulint, än amerikanska kvinnor (2, 3). Män som anser sig som manliga, skattar en högre smärttröskel hos sig själva jämfört med andra män och kvinnor. Interaktionen mellan patient och behandlare/terapeut är beroende av respektives kön. Män som anser sig manliga, skattar lägre smärta om de behandlas av en kvinna de anser vara attraktiv jämfört med om de behandlas av en man. Könet på försöksledare kan påverka utfallet hur smärtan skattas. Upplevelse av smärta kan även påverkas av förväntan på situationen. Kvinnor som informeras före ett test, att smärtan inte är farlig och att den är uthärdlig, tolerera smärtan lika bra som män (2).

    Könsskillnader på smärtupplevelse i klinisk smärta

    Kvinnor rapporterar smärta oftare och skattar högre smärta än män. Smärtan anses också intensivare och med längre duration hos kvinnor. Kvinnor rapporterar signifikant mer kronisk smärta och mer utbredd smärta jämfört med män. Män har oftare en lokaliserad smärta. Prevalensen för kroniska smärttillstånd, som fibromyalgi, kronisk spänningshuvudvärk, migrän, reumatoid artrit är vanligare bland kvinnor. Kvinnor söker oftare vård för sin smärta, än vad män gör (1, 2, 3, 4, 5, 6). Kvinnor har en högre acceptans för smärtan och är mindre rädda för den. Kvinnor med samma smärtnivå, liknande symtombild, liknande obehag och samma hälsostatus som män, skattar högre aktivitetsnivå och engagemang i aktiviteter. Männen å sin sida, skattar att de har högre fysisk funktion jämfört med kvinnorna (3). Vid akut smärta efter operativa ingrepp, skattar kvinnor högre smärta (2). Katastroftankar associeras till smärta och smärtrelaterad oförmåga. Kvinnor har oftare katastroftankar än män. Låg tilltro till sin egen förmåga, associeras med högre grad av smärta och fysiska symtom. Män tenderar att skatta lägre tilltro till sin egen förmåga än kvinnor (3).

     

    Könsskillnader på respons och smärtupplevelse vid experimentell smärta

    För att undersöka smärtupplevelse i experimentella studier, använder man olika stimuli för att framkalla smärta: mekaniskt (trubbigt tryck och punkterande stick), elektiskt, termiskt (värme och kyla), ischemiskt och kemiskt (tex hypertonisk saltlösning). Slutsatser i smärtresponsen varierar mellan studier, men flertalet påvisar en större känslighet för flera smärtmodaliteter hos kvinnor (1, 3). Smärtretning som tryck och elektriska metoder, ger bäst reproducerbara resultat avseende könsskillnader. Där ser man att män har högre smärttröskel och toleransnivå än kvinnor (4). Kvinnor tolererar smärta kortare tid vid kemiskt, mekaniskt(tryck) och termiskt stimuli. Män tolerera smärtan längre tid då de utsätts för kyla jämfört med kvinnor, samtidigt som kvinnor rapporterar intensivare smärta vid dessa test (1, 2). Kvinnor skattar högre smärta vid intramuskulära injektioner av smärtretande ämnen, vilket kan tyda på att kvinnor är känsligare för att utveckla muskulära smärtor. Man har sett skillnader mellan män och kvinnor, i bearbetningen av smärtsignaler. Kvinnor rapporterar större emotionell sensitivitet tillsammans med längre minne av framför allt negativa känsloupplevelser. Detta tror man beror på att kvinnor får en större aktivering och överlappning av motsvarande hjärnområden (2). Medan kvinnor uppvisar högre smärtskattning och smärtkänslighet, visar män högre smärttolerans och smärttrösklar för samma smärtretning (4).

    Könsskillnader i respons på farmakologisk och icke-farmakologisk smärtbehandlingsintervention

    Man har börjat forska i om det finns på hur man svarar på farmaka. Detta har i huvudsak saknats i tidigare studier (4). I farmakologisk behandling finns skillnader mellan könen, men det är svårt att få säkra svar, då det är beroende av vilken behandlingstyp det är och att egenskaper hos såväl medicin som behandlare spelar roll. Genusperspektiv behandlare-patient har spelat roll i vissa studier. Medicin förskrevs oftare om det var samma kön på behandlare och patient (3).

    Kvinnor konsumerar mer smärtstillande medel jämfört med män. Trots vetskapen om detta, misstänker man ändå att kvinnor kan ”underbehandlas”. Man tror det kan bero på att kvinnor anses mer benägna att både uppleva och dela med sig av sin smärtupplevelse. Vårdgivare kan då tänkas uppleva att kvinnorna har mindre smärta än de förmedlar. I en studie där man undersökte medicinering efter hjärtoperation, såg man att kvinnor i högre grad fick lugnande medicin, medan männen i högre grad fick smärtstillande medicin. Det finns motsägande studier i hur kvinnor och män medicineras vid smärttillstånd, så det är svårt att dra klara slutsatser. Dock verkar det som kvinnor får större smärtlindrande effekt i förhållande till hur mycket smärtstillande som används (1). Man vet idag att män får mer smärtlindring vid intag av opiater jämfört med kvinnor. Dock ska kvinnor svara bättre på k-opiaterna Pentazocin, Nalbufin och Butorfanol. Detta ska bero på skillnader i receptorprofiler hos män och kvinnor. Då man inte sett några könsskillnader i blod- och hjärnkoncentration av opiater, tror man att skillnaden i smärtlindring kan tala för att morfinkänsligheten skiljer sig åt i manliga och kvinnliga hjärnor. Även vissa NSAID-preparat verkar påverka kvinnor och män olika, men det är för få studier gjorda för att kunna dra klara slutsatser (4).

    Då det är för få studier gjorda på icke-farmakologiska behandlingsmetoder och skillnader mellan kön eller genus, kan man inte med säkerhet säga att kvinnor får större effekt av sådan smärtrehabilitering och psykologiska insatser, men man misstänker detta (1). Det finns evidens att kvinnor har bättre smärtlindring vid acceptans-baserade interventioner än vad män har. Vid träning på löpband minskade smärtkänsligheten hos kvinnor, medan man endast såg samma sänkning hos män om det kombinerades med en videospelstävling. I multimodalt rehabiliteringsprogram på 5 veckor, uppvisade kvinnor en förbättring avseende smärtrelaterad oförmåga jämfört med män. Coping-strategier för smärta hanteras olika mellan könen. Män väljer oftare beteendedistraherande och problemfokuserade tekniker, medan kvinnor tenderar att använda många coping-tekniker inkluderat support av socialt nätverk, positivt tänkande, känslo-fokuserade tekniker, kognitiv omprogrammering med fokus på uppmärksamhet (3).

    Slutsats

    Artikeln bekräftar att det finns skillnader mellan män och kvinnors smärtupplevelse, smärtskattning, hantering av smärtan och hur smärtan påverkar individen. Den visar att det finns vissa skillnader i hur man svarar på olika smärtbehandlingar, men det är för få studier gjorda inom området, för att kunna dra några säkra slutsatser. I framtiden vore det spännande om man med ett frågeformulär och beroende på vilka svar som framkommer, skulle kunna styra in patienten till rätt smärtrehabilitering för att få ut bästa möjliga effekt. Man skulle kunna anpassa/inrikta smärtrehabiliteringen till individens behov och välja ut patienter som skulle passa för olika rehabiliteringsprogram, kanske då också anpassade för kön och genus, för att man bäst ska kunna tillgodogöra sig sin smärtrehabilitering. Det är kanske därför man idag inte får effekt hos alla patienter, då de kanske ingår i en rehabiliteringsmetod som de inte är mottagliga för. Fler studier inom området behövs, för att belysa könsskillnader i smärtupplevelse och hantering av smärta.

     

    Referenser:

    1. Linton S J. Att förstå patienter med smärta. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur; 2013.
    2. Norrbrink C, Lundeberg T. Om smärta – ett fysiologiskt perspektiv. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur; 2017.
    3. Colvin L, Fillingim R B. Sex differences in pain: a brief review of clinical and experimental findings. British Journal of Anaesthesia. 2013 Jul;111(1):52-58.
    4. Hallin R G. Smärta mer smärtsamt hos kvinnor. Genusperspektiv eftersatt i forskning om smärtans biologiska mekanismer. Läkartidningen. 2003;100(46):3738-41.
    5. Rovner G S, Sunnerhagen K S, Björkdahl A, Börsbo B, Johansson F, Gillanders D. Chronic pain and sex-differences; women accept and move, while men feel blue. PLoS One.2017;12(4): e0175737.
    6. Borg J, Borg K, Gerdle B, Sunnerhagen K S. Rehabiliterings-Medicin. Teori och praktik. 1 uppl.Lund: Studentlitteratur; 2015.

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.