Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Smärta i den kliniska vardagen, MC3023 > Artiklar om smärta > Smärta i olika åldrar > Långvarig smärta hos äldre (CA)

Långvarig smärta hos äldre (CA)

    Table of contents
    No headers

    Långvarig smärta hos äldre personer

    Caroline Andersson

     

    Åldrandet börjar redan i 20-årsåldern och många av våra system påverkas, bland annat organsystemen, nervsystemet och sinnesorganen. Det sker en mängd fysiologiska förändringar när vi åldras, bland annat minskar muskelmassa och sinnen som syn och balans får en försämrad funktion. Exempel på degenerativa förändringar i nervsystemet är att hjärnans vikt minskar som konsekvens av neuronbortfall i exempelvis frontalloberna och perifiera nerver får en minskad ledningshastighet (Lännergren, Westerblad, Ulfendahl & Lundeberg, 2007). De fysiologiska förändringarna vid ett naturligt åldrande har en påverkan på smärtupplevelsen. Förlust av muskelmassa gör att vi går miste om dess skyddande och stabiliserande funktion, förändrad ledningshastighet förändrar upplevelsen av smärta och nedsatt balans kan resultera i fall vilket kan leda till smärta, fraktur, fraktursmärta. Smärta definieras enligt International Association for the Study of Pain (IASP) som ”en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse förenad med verklig eller möjlig vävnadsskada eller beskriven som sådan skada”. När personer inte kan eller vill uttrycka sin smärtupplevelse genom att kommunicera krävs det kompetens hos vårdpersonal för att upptäcka smärtförekomst och smärtans olika dimensioner och komponenter (Hadjistavropoulos et al. 2014., Rydwik 2012).

     

    Prevalens

    Smärta i den äldre befolkningen är en vanlig upplevelse. Enligt Jakobsson (2010) stiger prevalensen av långvarig smärta (> 3 månader) genom livet upp till 60–74 års ålder då 55 % rapporterade att de hade långvarig smärta. I åldersgruppen 74–89 år avstannade ökningen och förekomsten var 49 %, av de äldre över 90 år rapporterade 53 % långvarig smärta. Smärta är mer vanligt förekommande bland kvinnor jämfört med män.

    Prevalensen av smärta är hög men mest troligt underdiagnostiserad på grund av försvårande faktorer vid bedömning. Faktorer som nedsatt kognition, kommunikationssvårigheter eller ovilja att berätta om sin smärta på grund av olika orsaker bidrar till den ovissa förekomsten. Forskning på området är bristfällig och den forskningen som finns har kommit fram till olika resultat gällande förekomsten av smärta hos äldre (Norrbrink & Lundeberg 2010).

    Muskuloskeletal smärta är vanligast förekommande bland äldre, orsakad av t.ex. artros, diskdegeneration, artrit eller fraktur som konsekvens av fallolycka (Norrbrink & Lundeberg 2010, Rydwik 2012).

     

    Bedömning av smärta hos äldre

    En noggrann smärtanalys är viktig att göra hos äldre precis som för vuxna och barn med smärta. Anamnes, smärtskattning och en klinisk undersökning ska ingå. Det är viktigt att komma ihåg att smärta är vanligt och underdiagnostiserat som tidigare nämnt (Norrbrink & Lundeberg 2010). Det finns ytterligare komponenter att ta i beaktning vid bedömning av äldres smärta, ”total pain” – den totala smärtupplevelsen. Utöver den fysiska och psykologiska komponenten ingår här även social och existentiell smärta. Exempelvis kan den psykologiska delen innefatta depression men även rädsla för att inte klara sig självständigt. Den sociala smärtan kan vara sorg över förlorade roller i livet eller vänner som inte lever och hälsar på, ensamhet. Existentiell smärta kan innefatta tankar om meningen med livet vid smärta eller livet efter döden (Rydwik 2012).

     

    Smärta hos personer med demenssjukdom

    Enligt Socialstyrelsen (2014) finns det 160 000 personer med demenssjukdom i Sverige. Eftersom andelen äldre kommer att öka i befolkningen så beräknas antal personer med demenssjukdom att öka till 175 000 år 2020 och 230 000 år 2030. Dessa siffror gör att det blir allt viktigare för vårdpersonal att kunna diagnosticera och bedöma smärta hos äldre med svårigheter att uttrycka sin smärta med ord.

    En systematisk översikt från 2014 av Hadjistavropoulos et al. sammanfattade nyare forskning kring bedömning av smärta hos personer med demenssjukdom.

    Degenerativa förändringar i nervsystemet sker som nämnt vid det naturliga åldrandet. Vid demenssjukdom sker ytterligare degenerativa förändringar i centrala nervsystemet vilket kan förändra smärtupplevelsen ytterligare. Det finns stora kunskapsluckor att fylla kring demenssjukdom och smärta då nuvarande forskning gett olika resultat.

    Det är viktigt att komma ihåg att man alltid ska prova använda självskattningsinstrument initialt även hos personer med demenssjukdom. Exempelvis numerisk skattningsskala som NRS 0–10, man har sett i forskning att denna typ av unidimensionella skalor är användbara hos äldre med mild till måttlig demens. En annan självskattningsskala The Faces Pain Scale (FPS) är validerad och reliabel att använda på äldre oavsett etnicitet vilket kan vara bra vid språksvårigheter. Dock är det viktigt att komma ihåg att personer med demens kan ha svårt med igenkänning av känslouttryck, varpå FPS bör användas med försiktighet (Hadjistavropoulos et al. 2014).

    När demenssjukdomen är långt gången är det inte adekvat att använda självskattningsskalor och då krävs det att sjukvårdspersonal använder sig av observationer av beteende och ansiktsuttryck för att bedöma smärta (Norrbrink & Lundeberg 2010, Rydwik 2012). Viktigt är även att ta del av medicinsk information, andra diagnoser och autonoma reaktioner som kan vara tecken på smärta (Hadjistavropoulos et al. 2014).

    Det finns många bedömningsinstrument för att observera smärta hos personer med demenssjukdom. De som i forskning har visat bäst resultat är Abbey Pain Scale, DOLOPLUS2, Pain Assessment in Advacnced Dementia (PAINAD) och Pain Assessment Checklist for Seniors with Limited Ability to Communicate (PACSLAC). Smärtbeteenden som observeras i denna typ av bedömningsinstrument är ansiktsuttryck, rörelse, läten, förändring i interaktion med andra, förändrade rutiner eller aktiviteter och förändring i mental status (Hadjistavropoulos et al. 2014).

     

    Behandling av smärta hos äldre

    Komorbiditet, samsjuklighet, är vanligt bland äldre personer och vid långvarig smärta är det vanligt att vi inte vet orsaken till smärtan. Det primära målet med smärtbehandling är oftast att lindra smärtupplevelsen, symptomatisk behandling (Rydwik 2012). Vanligast idag är farmakologisk behandling av smärta hos äldre, vilket är komplicerat. Den äldre kroppen har genomgått många fysiologiska förändringar som försvårar behandlingen. Känsligheten för läkemedel ökar och äldre tenderar få kraftigare biverkningar än yngre personer, polyfarmaci är även ett vanligt problem bland äldre vilket kan leda till svåra biverkningar. En kombination av farmakologiska och fysikaliska behandlingsmetoder är viktigt, trots detta finns stora kunskapsluckor att fylla när det kommer till icke-farmakologiska behandlingsmetoder bland äldre (Norrbrink & Lundeberg 2010).

    En vanlig orsak till smärta hos äldre är inaktivitet och träning har en bra effekt på att minska långvarig smärta hos äldre. Det är även viktigt att introducera åtgärder för att höja den dagliga fysiska aktivitetsnivån i behandlingen av smärta (Rydwik 2012, Abdulla et al 2013) . Ytterligare en anledning att ha träning och aktivitet som del i smärtbehandlingen är för att förebygga eventuell rörelserädsla, om det inte redan framkommit i bedömningen (Rydwik 2012).

    Det finns tyvärr bristfällig forskning på fysikaliska behandlingsmetoder applicerade på äldre med smärta. Forskning som finns tillgänglig rekommenderar när det gäller fysisk träning en behandlingsperiod på 8-12 veckor med måttlig intensitet. Fokus bör ligga på styrketräning, uthållighet och rörlighetsträning och ska vara individanpassad och ledas av lämplig person med kunskap om äldre personer. Eftersom långvarig smärta hos äldre är en riskfaktor för fall bör även balansträning inkluderas i träningen om personen kan tillgodogöra sig detta. I dagsläget finns det ingen evidens för vilken typ av träningsmetod som är den bästa för att behandla långvarig smärta, därför är det viktigt att utgå ifrån personens funktion och använda den typ av träning som personen föredrar (Abdulla et al 2013).

    Andra icke-farmakologiska behandlingsmetoder är manipulationstekniker, ortoser, massage, värme/kyla, TENS, akupunktur och avslappning eller distraktion från smärtan. TENS och akupunktur kan vara användbara metoder för att behandla smärta hos äldre, men det är viktigt att ta i beaktning personens förmåga att kommunicera vid val av dessa behandlingar (Rydwik, 2012).

    Utöver farmaka och fysiologiska behandlingsmetoder finns även psykologiska behandlingsmetoder som Kognitiv beteendeterapi, det har gjorts väldigt få studier men med lovande resultat på minskad smärtintensitet och ökad funktion hos äldre med långvarig smärta på vårdboende (Abdulla et al 2013).

    Enligt Abdulla et al (2013) är kunskapsluckorna stora och forskning bristfällig på hur vi ska behandla smärta i den äldre befolkningen. Både när det gäller farmakologiska och icke-farmakologiska behandlingsmetoder. Mer forskning krävs även på förekomsten av smärta, då nuvarande studier gett olika resultat.

     

    Konsekvenser av smärta

    Smärta hos äldre är underbehandlad i den äldre populationen, vilket kan leda till en rad olika konsekvenser. Kognitiv svikt, gångsvårigheter, fallolyckor och undernäring är exempel på detta (Norrbrink & Lundeberg 2010). Långvarig smärta ger även andra konsekvenser på hälsan som depression, påverkan på sömnen, socialt liv, livskvalité och rörelserädsla (Rydwik 2012). Rörelserädsla predicerar sämre utfall på behandling samt fortsatt långvarig smärta och funktionsnedsättning. Det är viktigt att utreda och bedöma rörelserädsla, till exempel med The Tampa Scale for Kinesiophobia (TSK-11), som ett komplement till undersökningen. Få studier har gjorts för att validitets- och reliabilitetstesta frågeformuläret på personer över 65 år. Larsson et al (2014) redovisar positiva resultat på att TSK-11 kan ha god validitet och reliabilitet på äldre personer med långvarig smärta. Studien har dock sina begränsningar som till exempel låg svarsfrekvens och mer forskning behövs.

     

    Referenser

    Abdulla, A., Adams, N., Bone, M., Elliott, A M., Gaffin, J., Jones, D., Knaggs, R., Martin, D., Sampson L., Schofield, P. 2013. Guidance on the management of pain in older people. Age and Ageing. 42, i1-i57. doi: 10,1093/ageing/afs200.

    Hadjistavropoulos, T., Herr, K., Prkachin, K., Craig, K., Gibson, S., Lukas, A., Smith, J. 2014. Pain Assessment in elderly adults with dementia. The Lancet. Neurology, 13(12), 1216–1227. doi: 10,1016/S1474-4422(14)70103–6.

    Jakobsson, U. (2010). The epidemiology of chronic pain in a general population: results of a servey in southern Sweden. Scandinavian Journal of Rheumatology, 39(5), 421–429. doi: 10,3109/03009741003685616.

    Larsson, C., Hansson, E., Sundquist, K., Jakobsson, U. 2014. Psychometric properties of the Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK-11) among older people with chronic pain. Physiotherapy theory and practice, 30(6), 421–428. doi: 10.3109/09593985.2013.877546.

    Lännergren J, Westerblad H, Ulfendahl M, Lundeberg T. (2007). Fysiologi. (4e, [4] uppl.). Lund: Studentlitteratur.

    Norrbrink C, Lundeberg T. (2010). Om smärta -ett fysiologiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.

    Rydwik E (Red). (2012). Äldres hälsa ett sjukgymnastiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur

    Socialstyrelsen. (2014). Demenssjukdomarnas samhällskostnader i Sverige 2012 (Artikelnummer 2014-6-3). Hämtad från http://www.socialstyrelsen.se/Lists/...4/2014-6-3.pdf 

    Files (0)

     

    Comments (3)

    Viewing 3 of 3 comments: view all
    Smärta och äldre är ett intressant och viktigt ämne då de flesta patienter undertecknad möter är över 65 år. Att prevalensen av smärta var hög kan förstås men att varannan individ över 65 år har långvarig smärta visar tydligt på ett kunskapsbehov vad det gäller denna patientgrupp. Att långvarig smärta hos äldre dessutom indikeras vara underdiagnostiserad då olika faktorer medverkar till en försvårande smärtbedömning förstärker behovet av mer kunskap om äldres smärta.

    Undertecknad finner det intressant att smärta påverkas av faktorer som förlorade roller i livet, s.k sociala och existentiella faktorer. Det skulle kunna tänkas att hela livserfarenheten individerna bär med sig påverkar b.la. de coping strategier individerna använder i sitt liv och att detta skulle kunna vara något vi fysioterapeuter skulle kunna använda som verktyg för att hjälpa en individ i sin smärthantering.

    Inaktivitet kan vara grund för smärtupplevelser hos individer och där har fysioterapeuten ett stort ansvar till att motivera individer till aktivitet och träning. Där kan det finnas en utmaning, inom hemsjukvården, att få med omvårdnadspersonal och hemtjänstpersonal på grund av olika saker som rädsla, tidsbrist, informationsöverföring, vad gäller aktivitet och träning med individer då många gånger träning och aktivitet initieras av fysioterapeut som sedan fördelar åtgärd till annan yrkeskategori.

    Feedback på referenser:
    Boken ” Om smärta- ett fysiologiskt perspektiv” är en bok med redaktörer. Enligt APA-systemet skall det i referenslistan framgå att det är en bok med redaktör där kapitelförfattaren står som författare, därefter namnet på kapitlet för att därefter skriva redaktörers namn. Boktitel, sidor, förlagsort och förlag därefter. Gäller även Rydwik-boken.
    Tidskriftstitel samt volymnummer ska vara kursiverad i referenslistan enligt APA.
    Kan vara bra att ta med sig framöver.
    Posted 15:30, 13 Dec 2017
    Jag tycker överlag din artikel är välskriven och behandlar ett aktuellt och viktigt ämne!
    Men jag tycker det är sorgligt att prevalensen av långvarig smärta är så hög bland äldre. Detta är ju ett stort samhällsproblem eftersom den äldre befolkningen bara ökar precis som du skriver. Att farmakologisk behandling fortfarande är vanligast, trots att det inte är optimalt som du skriver känns ju tråkigt. Jag tänker att vi sjukgymnaster och övrig vårdpersonal skulle kunna göra en enorm samhällsnytta både ekonomiskt men också för att minska lidandet för våra äldre om det satsades mer på träning och rehabilitering. Träning borde ju vara självklart att överväga som behandling eftersom det har evidens vid långvarig smärta som du skriver. Jag funderar dock lite på att du skriver att det gällande träning rekommenderas en behandlingsperiod på 8-12 v? Är det då man sett positiva effekter? på kort/lång sikt? Jag tänker att regelbunden träning livslångt borde vara viktigt för att man inte ska riskera att smärtan återkommer?
    I övrigt tycker jag artiklarna omkring HIFE (high-intensity functional exercise program)och UMDAX (Umeå Dementia and exersice study) som flera forskare i Umeå arbetar med är intressanta gällande äldre och träning. Även om de inte är studier om smärta i sig så påverkar man ju effekter av åldrande som du beskriver och iaf en del av konsekvenserna av smärta.
    Exempel på en av de senaste av de studierna som jag tycker är intressant;
    Experiences of older people with dementia participating in a high-intensity functional exercise program in nursing homes: "While it's tough, it's useful".
    Lindelöf N, Lundin-Olsson L, Skelton DA, Lundman B, Rosendahl E.
    PLoS One. 2017 Nov 17;12(11):e0188225. doi: 10.1371
    Mvh Stina
    Posted 10:40, 15 Dec 2017
    Intressant och välskriven artikel som tar upp alla områden kring smärta och äldre och belyser dessa väl. Jag har själv arbetat som fysioterapeut inom äldrevården och har sett okunskapen som personal har vad gäller smärta hos äldre. Det man i första hand väljer är farmakologiskbehandling. Framöver kommer vi precis som du skriver behöva fler som arbetar med våra äldre och kunskapen om smärta bör nå ut till all personal. Det innebär andra typer av behandlingsformer än farmaka som bör användas och fler som är insatta omkring träning på vårdboenden, men även i primärvården kommer behövas.
    Landstinget sörmland har skrivit en text som är lättläst och tillgänglig som jag vill tipsa om: https://www.landstingetsormland.se/PageFiles/2469/Smarta_hos_aldre_2015.pdf

    Det jag själv upplever eftersom jag nu arbetar inom primärvården är att de flesta behandlar äldres smärta som vuxnas smärta, något som du belyser bra i din artikel och vad man bör ta hänsyn till. Det hade varit intressant att läsa lite om hu du själv upplever det på din arbetsplats med det här.



    Vill tacka #1 för feedback om referenser. Det var något nytt som jag inte visste.
    Hälsningar Carina
    Posted 06:59, 16 Dec 2017
    Viewing 3 of 3 comments: view all
    You must login to post a comment.