Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Medicinsk baskurs farmakologi MC 1071 > Förslag på läkemedelsgrupper > Antipsykotika (neuroleptika) > Linda Lundin Antipsykotika

Linda Lundin Antipsykotika

    Table of contents
    No headers

     

     

    Antipsykotika

     

    Fördjupningsarbete, Farmakologi 

     

     

        

     

        

    Skriven av:      Linda Lundin

     

    Antipsykotika är ett nyare namn för en läkemedelsgrupp som tidigare kallades för neuroleptika. Läkemedlen är framtagna för att behandla olika psykotiska tillstånd som kan ha olika orsaker[1].

    Effekten av Neuroleptika upptäcktes i Frankrike på 1950-talet och fick sedan en snabb spridning till andra länder eftersom man upptäckte att sjukhusmiljöerna blev lugnare och att patienter som varit sjuka under lång tid blev så bra att de i många fall kunde skrivas ut och bo i hemmiljö[2].

    Antipsykotika förbättrar livet för en person med psykos genom att kontrollera symptomen på sjukdomen. De läkemedel som finns i dag har dock inte förmåga att bota själva sjukdomen.

    Två olika exempel på psykossjukdomar är schizofreni och bipolär sjukdom. Även om den bakomliggande orsaken till att psykoser uppstår är okänd finns det kunskap om flera faktorer som kan utlösa en psykos. Stress, ärftlighet och hjärnskador är några exempel[3].

    Psykossjukdomar brukar delas upp i olika undergrupper beroende av uppkomst och symptom. De psykoser som uppkommer som en följdverkan av andra sjukdomar kallas för organiskt betingade psykoser. Det kan vara demens, hjärnsjukdom, tumörer, infektioner eller läkemedelsförgiftning som utlöser en organisk psykos.

    En annan grupp kallas för funktionella psykoser och innefattar bland annat schizofreni. Forskning visar att patienter med schizofreni har förändringar i balansen av den vanligt förekommande signalsubstansen dopamin. Rubbningarna har kunnat påvisas i områden av hjärnan som styr psykiska och emotionella funktioner[1].

    Vanliga symptom vid en psykos är en störd bild av verkligheten, vilket kan yttra sig i form av vanföreställningar, hallucinationer, tankerubbningar, oro och aggressivitet[1].

    Huvudsyftet med behandlingen med antipsykotika är att reducera lidandet för patienten och att underlätta vardagen för både den drabbade och omgivningen.

    För schizofreni är en av de äldsta hypoteserna kring det fysiologiska förloppet som framkallar sjukdomens symptom den så kallade dopaminhypotesen. Den lades ursprungligen fram av Arvid Carlsson, doktor vid Göteborgs universitet och bygger på att man observerat överaktivitet av dopamin i hjärnans olika dopaminerga banor. Om den här hypotesen går bland annat att läsa i en artikel av Carlsson publicerad i ”The American Journal of Psychiatry”[4].

    Det finns fem kända sorter av receptorer som aktiveras av dopamin. De antipsykotiska läkemedel som finns på marknaden i dag och som anses fungera bäst vid psykotiska tillstånd blockerar en av dessa typer av receptorer, D2-receptorerna[1],[3].

    När dopaminreceptorer blockeras minskar hjärncellernas känslighet för dopamin. Konsekvensen blir att överproduktionen av dopamin inte får samma effekt och symptomen av psykosen minskar eller uteblir helt.

    De första läkemedlen med en dopaminreceptorblockerare kallas i dag för klassiska antipsykosmedel. Senare utvecklade medel som ger mindre biverkningar och delvis skiljer sig även i verkningssätt kallas för atypiska eller andra generationens antipsykotika. Bland annat har de ofta även en hämmande effekt på serotoninreceptorer.

    En av de vanligaste är läkemedel som innehåller de aktiva substanserna Risperidon. De till hör båda andra generationens antipsykotika.

    Risperidon tillverkas av flera olika företag och det finns därför många namn på läkemedel som innehåller samma aktiva substans. Några av dem är Alstrisp, Belivon, Medirisp, Rinarisp, Rispalan, Risperdal Consta, Risperidon och Rispid.

    Läkemedlen finns som tabletter, oral lösning och depotinjektionsvätska. Full effekt uppnås vanligen inom en månad efter påbörjad behandling[3].

    Vanliga allmänna biverkningar av risperidon är huvudvärk, yrsel och viktökning. Vanliga biverkningar i det centrala nervsystemet är ångest, trötthet, sömnighet, sömnlöshet, oro och rastlöshet. Däremot har risperidon mindre benägenhet att ge biverkningar i form av ofrivilliga rörelser som många av den första generationens antipsykotika ofta förde med sig.

    De biverkningar som uppkommer i centrala nervsystemet kan förklaras genom att dopaminreceptorer finns i en stor del av hjärnan, det är därför naturligt med ett visst mått av centralnervösa biverkningar[1].

    Farmakokinetiskt är antipsykosmedel fettlösliga, vilket innebär att de lätt kan tas upp av cellmembran och passera över olika barriärer i kroppen. Det resulterar i en stor distributionsvolym och de når snabbt fram till centrala nervsystemet och andra delar av kroppen[5].

    De olika medlen absorberas olika, men många utsätts för betydande förstapassagemetabolism. Innebörden är att de på grund av dess fettlöslighet diffunderar in i levercellerna vid första passagen genom levern där de, genom olika enzymatiska processer, ombildas[5].

    Enligt en rapport som regeringen beställde av SBU, statens beredning för medicinsk och social utvärdering, redan i slutet på 1990-talet framkommer att 30 procent av ordinationerna av neuroleptika i Sverige skrevs ut på fel grunder. Det var särskilt äldre med demens som överbehandlades med antipsykosmediciner[6].

    I samma rapport konstateras att medicinerna fungerar bäst på personer i åldersintervallen 18 till 65 år som uppvisar tydliga symptom på psykos.

    Slutsatsen är att neuroleptika fungerar särskilt bra för schizofrenipatienter som nyligen insjuknat.

    SBU konstaterar vidare att vetenskapliga studier inte gett något bevis för att preparaten fungerar för behandling av depression, sömnstörning, ångest eller heroinavgiftning. De svåra biverkningar som uppstår vägs inte upp av några tydliga positiva konsekvenser.

    Effekt har heller inte kunnat påvisas på sjukdoms beteenden som högljutt ropande, kringvandrande beteende eller ospecifik oro. Det är anledningen till slutsatsen i SBU:S rapport om att äldre med demens inte bör behandlas med antispykotiska läkemedel av den sort som finns på marknaden i dag.

    Det samma gäller målgruppen barn med utvecklingsstörning [6].

    Vid svåra psykoser tillåter lagar och regler att behandling med antispykotika kan ske mot patientens vilja. Symptomen innefattar då ofta aggression. I de fallen används oftast injektionsbehandling som ges intramuskulärt av lågdosneuroleptika. Det framgår av läkemedelsverkets senaste rekommendationer för behandling av schizofreniliknande tillstånd8.

    Oavsett litteratur eller utvärdering återkommer konstaterandet att symptomen måste vara tydliga och starka för att behandling med antipsykotika ska påbörjas. Orsaken är de svåra biverkningarna.

    På forskningsnivå finns det pågående studier som syftar till att hitta mediciner som verkar på mer specifika mekanismer än dopaminreceptorerna som är många och styr en stor del av signaleringen i hjärnan.

    I den vetenskapliga tidskriften Physiology and behavior presenterade Göran Engberg och hans kollegor vid Karolinska institutet redan 2007 teorin att dopamin bara är en intermediär i den fysiologiska förändringen vid schizofreni och att förändringar i glutamatsystemet i centrala nervsystemet, CNS, har en dominant roll i sjukdomsförloppet[7].

    Förhoppningen är att Kyneurenic acid som är en glutamat antagonist ska kunna ersätta dagens psykofarmaka och att biverkningarna ska kunna reduceras eftersom den mekanism som påverkas är mer specifika för just schizofreni och andra psykotiska tillstånd[7].

     

    Referenslista

    [1] Simonsen T, Aarbakke J, Hasselström J. Illustrerad farmakologi 2, Psykoser, sid 86-91

    [3] Bermann Björn, Läkemedelsverket, Läkemedelsguiden, Läkemedel vid psykoser, sid 51

    [4]The American Journal of Psychiatry, Volume 135, Issue 2, February 1978, Carlsson Arvid, sid 164-173

    [5] T Simonsen och J Aarbakke, Illustrerad farmakologi 1, 2011, Stockholm, Natur och Kultur

    Files (0)

     

    Comments (2)

    Viewing 2 of 2 comments: view all
    Väldigt intressant att läsa. Intressant med framtiden om Kynerenic acid som kan ge färre biverkningar. Låter hoppfullt för denna läkemedelsgrupp verkar har obehagliga biverkningar. De ska verka mot psykoser men biverkning kan vara ångest, oro etc. Hur är det med gravida och amning ? Möjligt att använda denna läkemedelsgrupp då ? Förstår att man inte använder denna till barn då den, enligt texten, lämpar sig bäst mellan ålder 18-65. Eller ?
    Posted 23:13, 15 Mar 2016
    Intressant läsning, texten är väldigt upphuggen och saknar styckesindelningar som skulle göra texten mer lättläst. Vid korta texter så kan du sätta alla källhänvisning i slutet av stycket i stället för att hugga upp dem. finns det några hänsynstagande kring läkemedelsgruppen gällande barn (icke utvecklingsstörda) och gravida
    Posted 07:42, 16 Mar 2016
    Viewing 2 of 2 comments: view all
    You must login to post a comment.