Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Medicinsk baskurs - Fysisk aktivitet och hälsa > Artiklar om fysisk aktivitet och hälsa > Implementeringen av fysisk aktivitet på recept inom hälso- och sjukvården (Charlotte Sinclair)

Implementeringen av fysisk aktivitet på recept inom hälso- och sjukvården (Charlotte Sinclair)

    Table of contents
    No headers

    Förebyggande och hälsobefrämjande arbete bör enligt prioriteringsutredningens riktlinjer prioriteras högre än annan vård inom hälso- och sjukvården (1). I samband med regeringsprojekt 2001 ”Sätt Sverige i rörelse” som inriktades på olika arenor och däribland hälso- och sjukvården, utarbetades mål att öka kunskapen för de preventiva effekterna av fysisk aktivitet hos personelen för att sen omsätta dessa i verksamheten. Detta resulterade i bl a ”Fysisk aktivitet på recept”, riktlinjer i FYSS och FaR-utbildning till förskrivare (1,2,3,4).

     

    Fysisk aktivitet på recept innebär att förskrivaren skriftligen ordinerar fysisk aktivitet istället för eller som komplement till läkemedel eller annan behandling. Receptet kan innebära allt från skriftliga råd som patienten sen omsätter i egen regi, till en mer omfattande helhetslösning där förskrivaren hänvisar till en friskvårdsaktör. Hälso och sjukvården kan alltså samarbeta med andra organisationer som te x idrottsorganisationer eller gymverksamhet där det finns FaR-utbildade aktörer. Vissa apotek har även FaR-utbildad personal. Far- aktörerna kan patienter med redan erhållt recept ta kontakt med för ytterligare råd och stöd i hur de kan lägga upp sin fysiska aktivitet. (1,3)


    Att främja fysisk aktivitet innebär både att främja planerad motion men också att främja fysisk aktivitet som en del av patientens vardagssysslor (1). Vi kan idag konstatera att ca hälften av alla vuxna i Sverige inte når rekommendationen för fysisk aktivitet (1,3). Fysisk aktivitet är ett beteende som påverkas av en lång rad andra faktorer än individuell utan samverkar med hela samhället. Hälsofrämjande arbete blir på så sätt ett komplext arbete där det krävs pusselbitar från flera områden. Hälso och sjukvården är således bara en av arenorna för att nå fram med insatserna. Fördelen med att arbeta med fysisk aktivitet inom hälso och sjukvården är att patienterna kommer till oss i samband med andra problem. Vi har ofta möjlighet att nå patienter som för andra delar av samhället är svåra att nå. Hälso och sjukvården har också en hög trovärdighet hos patienterna vilket borde ge en stora fördelar i compliance (1).


    En annan fördel i hälso och sjukvården är att det finns möjlighet till personliga möten med uppföjningar och individuella tester. Enbart informationen om hälsovinsterna av fysisk aktivitet räcker inte för att påverka patientens motionsvanor. Att öka sin fysiska aktivitet är en beteendeförändring som ofta sker långsamt och det är därför viktigt att ha kunskap om vilka strategier som fungerar och framför allt på lång sikt. Teoretiska modeller för beteendeförändring används ofta i hälsofrämjande arebte och de vanligaste modellerna är transteoretiska, socialkognitiva och motiverande samtal. Inom hälso och sjukvården har motiverande samtal relativt god evidens för att öka fysisk aktivitet och främja andra goda levnadsvanor. Motiverande samtal är en samtalsteknink som bygger på empati från vägledaren, att stödja klientens self- efficacy (tilltro till sin egen förmåga), att uppmuntra klienten att omvärdera sin situation och inte tvinga fram en förändring. Förhållandet mellan hälsovägledaren och patienten har dock visat sig förklara ca 40 % av utfallet, oavsett samtalsmodell. Patientcentrering och empatisk förmåga verkar vara de mest betydelsefulla terapeutegenskaperna (1).


    Vilka mer faktorer har då visat sig påverka patientens fysiska aktivitet?
    Inre motivation, förmågan att hantera hinder och försvårande omständigheter, self- efficacy, välbehag och njutning av att röra på sig samt förväntade fördelar med att röra på sig och då inte om medicinska effekter (1,5) utan snarare med vardagliga vinster som t ex att orka leka med sina barn, har visat sig ha ett positivt samband med fysisk aktivitet. Gruppaktiviteter verkar särskilt positivt för äldre. Även upplevd kontroll över sin motion, kostvanor, tidigare fysisk aktiv som sen tonåring eller vuxen samt om patienen tidigare gjort ett försök till förändring (1).


    Av dagens forskning kan man således dra slutsatsen att informationen i det personliga mötet bör riktas åt andra positiva effekter av fysisk aktivitet än hälsovinsterna (5) men också att man inte bara fokuserar på fördelarna utan även medvetandegör eventuella hinder som kan dyka upp och hur man isfåfall hanterar dem. Vad krävs för uppoffringar och hur kan man kompromissa? Hur överlyser vinsterna uppoffringarna? Self- efficacy tillgodoses t ex i samtalstekniken motiverande samtal där teraeputen egentligen bara har en guidande roll för att patientens ska få egen insikt och ta egna beslut. Goda kostvanor verkar ge synergieffekt på motionsvanorna och därför kanske man ska väva in även andra levnadsvanor i samtalet. Upplevd kontroll på sina motionsvanor skulle man kanske kunna tillgodose med en aktivitetsdagbok. Att njutning och välbehag av motionen ökar risken för att lyckas innebär troligtvis att aktiviteten inte bara måste anpassas till individens behov utan även preferenser (1).


    På tal om att försöka tillgodose patientens preferenser och möjligheten att göra aktiviteterna mer attraktiva i syfte att öka motionsvanorna, kommer vi in på en enligt mig mycket intressant aspekt i hälsofrämjande arbete, nämligen ”social marketing”. Social marketing är kort och gott marknadsföring för att nå viktiga samhällsmål  dvs hur vi säljer in exempelvis fysisk aktivitet. Här är begreppen rätt produkt, rätt pris,  rätt ställe, rätt tidpunkt samt promotion ( att ”sälja in” produkten genom att göra dem medvetna om produkten och deras positiva effekter) i fokus (1). Begrepp som är självklara inom marknadsföring och försäljning för att nå bra resultat men aldrig nämns inom hälso och sjukvården. Hur kan man på bästa sätt ta lärdom av försäljningstekniker utan att tappa den patientcentrerad terapeutrollen?


    Effekten av den fysiska aktiviteten eller som man inom marknasföringen skulle säga - resultatet jämfört med liknande produkt, kan kanske ses som den mest centrala även om jakten på att nå den bästa effekten inte får överskymma anpassningen till individen då den bästa träningen i slutändan självklart är den som blir av (1). Rekommendationerna som finns i FYSS innehåller både vardagalternativ för fysisk aktivitet samt planerad motion. Vardagsalternativet har visat sig lättare att upprätthålla på lång sikt och vara mer samhällsekonomiskt men har kritiserats för att det i många fall innebär lågintensiv till måttlig aktivitet och att man missar både konditionshöjande och styrkeökande träning, framför allt för personer som inte har en stillasittande livsstil (1). Hälsovinsterna brukar beskrivas utifrån den totala energiförbrukningen och blir på så sätt en produkt av intensitet, duration och frekvens, d  vs dos-respondsambandet. Dock ökar hälsovinsterna enbart upp till en viss nivå (1,6).


    Mer och mer forskning börjar dock intressera sig för den optimala dosen och vilka typer av träning som ger mest hälsovinster. En prospektiv studie av Tanasescu et al. har undersökt skillnaden på kardiovaskulära effekter beroende på träningstyp, träningsintensitet och frekvens. Studien gjordes under 12 år och innehåll strax över 44 000 män. Författarna tittade på effekterna av 30 minuters stryketräning eller mer/v , 60 min rodd/v , raska promenader 30 min/dag och löpning 60 min/v. Den kardiovaskulära sjukdomsrisken minskade av alla aktiviteter, med 23% hos de som styrketränade, 18 % hos de som promenerade, 42 % hos de som sprang. Risken minskade med ökad intensitet, oberoende av den totala energiförbrukningen, vid alla aktiviteter. Slutsatsen blev bl a att styrketräning mer effektivt recucerade de kardiovaskulära sjukdomsriskerna än promenader trots betydligt lägre frekvens och mängd av styrketräningen. Författarna ifrågasätter promenaders betydelse och föreslår mer forskning vad gäller styrketräning. Några svagheter med studien är väl att den bara innehåller män och att studien bygger på patientens självuppskattande aktivitet (7).

     

    Det finns evidens för att vårdpersonal i primärvården, genom korta tidsmässiga insatser som att indentifiera otillräcklig fysisk aktivitet och ge råd om att vara aktiva minst 30 min/dag, kan öka patienternas fysiska aktivitet. Forskning har även visat att andra yrkesgrupper än läkare effektivt kan främja fysisk aktivitet. Det har även visat sig att rådgivning på vårdcentral, leder till en ökning på 12- 50 procent av den fysiska aktiviteten i sex månader framåt. Upprepade kontakttillfällen samt kompletterande rådgivning tex fysisk aktivitet på recept, dagbok, informationsbroschyr eller stegräknare, ökar aktivitetesnivån ytterligare (8).  Anledningen till att receptet görs skriftligt och inte bara muntligt är att ett flertal studier visat på bättre resultat vid skriftliga recept (1,3).


    Men trots att policyn för ökad fysisk aktivitet har stärkts i de flesta landsting så är detta arbetet inte på långa vägar implementerat. De flesta landsting har infört riktlinjer för fysisk aktivitet på recept men de senaste åren har antalet utskrivna recept varit extremt lågt. T ex skrevs det år 2009 i genomsnitt endast ut 918 recept per landsting (1).

     

    Vad är det då som gör att det hälsofrämjande arbetet för fysisk aktivitet inte är implementerat i hälso och sjukvården? Forskningen på detta är ganska tydlig att det krävs mer policy och riktlinjer. Precis som andra hälsobefrämjande arbete kännetecknas det av brist på resurser och snarare som en sidoverksamhet till resten av verksamneheten. Internationella studier har undersökt hinder för vårdpersonalen att bedriva hälsofrämjande arbete och bl a funnit tidsbrist till uppgiften, saknad av riktlinjer och ett tydligt uppdrag från arbetsgivaren men även personliga hinder som t ex okunskap om vad som gäller för olika sjukdomar, låg tilltro till sin egen hälsofrämjande förmåga, att de känner sig som dåliga förebilder men också att de upplever moraliska hinder för att lägga sig i patientens motionsvanor. Låg tilltro till sin egen hälsofrämjande förmåga samt att vårdpersonalen inte själv är fysisk aktiv och värdesätter det, minskar vårdpersonalens benägenheten att bedriva hälsofrämjande arbete (3).


    Som sjukgymnast inom landstinget ser jag personligen tidsbristen både hos hälsovägledaren och den högre ledningen som en starkt bidragande orsak. Även om riktlinjerna skulle kunna bli tydligare och mer lättillgängliga krävs så mycket mer än minutrar över till att läsa och ta del av dessa.  Förtydligande från ledningen, möjligheter att få svar på frågor som dyker upp längs vägen samt diskussionsforum för hälsovägledarna emellan är bara några av de möjligheter som idag saknas. När väl det hälsofrämjande arbetet är implementerat skulle en segmentering kunna ske för att ringa in målgrupper. Vilka ska vi prioritera för att få så bra effekt som möjligt?  Ska vi prioritera att nå stora förändringar hos den mindre delen av befolkningen med hög risk? Och/eller små förändringar hos många med låg risk? Även om ansvaret ligger på flera plan i samhället, vilka patienter är hälso- och sjukvårdens ansvar?

     


    Referenser


     

    1.       Faskunger J. Fysisk aktivitet och folkhälsa. Lund: Studentlitteratur: 2013.


    2.       Fysisk aktivitet och folkhälsa. L Schäfer Elinder och J Faskunger. 2006, Stockholm.


    3.       FaR – Individanpassad skriftlig ordination av fysisk aktivitet på recept. Statens Folhälsoinstitut. 2012. Tillgänglig 150503 http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12720/R-2011-30-FaR-individanpassad-skriftlig-ordination-av-fysisk-aktivitet.pdf


    4.       Yrkesföreningar för fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehanlding. Tillgänglig på www.fyss.se


    5.       Hillsdon M et al. Advising People to Take More Exercise is Ineffective: A Randomized Controlled Trial of Physical Activity Promotion in Primary Care. Int J Epdemiol, 2002;31(4):808-15.


    6.       Leijon M & Ståhle A (2007). Fysisk aktivitet på recept – ett verktyg för förbättrad folkhälsa. Fysioterapi nr. 5, s 40-47.


    7.       Tanasescu et al. Exercise type and intensity in relation to coronary heart disease in men. The Journal of the American Medical Association. 2002;288(16):1994-2000.


    8.       SBU- Statens beredning för medicins utvärdering, Metoder för att främja fysisk aktivitet – en systematisk litteraturöversikt. 2007: Stockholm

    Files (0)

     

    Comments (5)

    Viewing 5 of 5 comments: view all
    Det är intressant att läsa om förebyggande arbete. Jobbar själv på en akutmottagning och i många patient fall skulle det varit fantastiskt om patienterna fått introduktion till bättre hälsa innan hjärtinfarkten osv. Ibland frågar jag om patienterna tränar vid ankomstsamtalet, det är dock sällan de gör det, men i och med att frågan ställs så tänker nog en del till och säger att det kanske dags att sätta igång nu när kroppen säger ifrån. Det är mycket arbete i vården och vad vi kan bli irriterade på är "extra pappersarbete" som när andra instanser vill ha reda på saker och ting. Vilket ger att vi får fråga frågor som kanske inte alls är relevanta för stunden utan mer för andras intressen tex vill trafiksäkerhetsverket veta alla olyckor som händer på allmän väg, Hur patienterna klarar sitt boende om dom ramlar ofta osv. Då kan man tycka att hälsoförebyggande arbete borde vara en självklar fråga i anamnesen och som våra politiker skulle vilja se. För med friskare innevånare så torde vi kunna spara pengar åt samhället.
    Posted 11:10, 7 May 2015
    FaR, fysisk aktivitet, på recept, aktuellt ämne. Var ditt mål att beskriva FaR, eller vad var det att beskriva det ur personal eller patient perspektiv?
    Det verkar vara mera ur förskrivarperspektiv eller hur? Jag tycker det är bra text, väldigt adekvat. Eventuellt kunde det stå syftet med rapporten, syftet med rapporten var att beskriva FaR, eller att beskriva barriär kring förskrivning av Far, i inledning kunde det stå en mening vad du tänkt med rapporten.

    Engelskans compliance är följsamhet på svenska.

    Det kan vara olika hinder att vårdpersonal har svårigheter att skriva ut FaR, du tar upp flera relevanta orsaker varför det är svårt att skriva recept på Fysisk aktivitet; tidsbrist, inga tydliga riktlinjer av ledning, sämre eget intresse hos persona, brist på resurser mm. Det finns även studier som visat att sjukvårdspersonal som själva vara fysiskt aktiva skrev ut mer FaR, det gällde både läkare och ssk. Ibland upplevde vårdpersonalen det tungt med patienters bristande följsamhet.

    Det verkar som om landstinget har misslyckat med projektet FaR, jag har också märkt tidsbristen är ett stort problem, att vårdpersonal är tvungna att prioritera bort detta viktiga preventiva arbete, för att hinna med sina dagliga arbetsuppgifter.
    En möjlig sätt att är att belöna personalen ekonomiskt om de skriver ut FaR.
    Det har blivit som extra uppgift men det måste också på något sätt belönas, så att det inte är mest fysiskt aktiva personer som skrivet ut recept pga sina personliga intressen. FaR, bör på något sätt bättre integreras i systemet.

    Sakligt skrivet, bra text, förankrat i verkligheten.
    Posted 22:45, 7 May 2015
    Ett intressant och väl genomarbetat arbete. Det belyser väl hur viktigt det preventiva arbetet är när det hälsa, men också hur svårt det är att motivera patienter till att själva ta ansvar för sin hälsa. Det enda jag saknar är lite mer ingående information om vad FaR innebär i praktiken och ev några konkreta exempel på hur det kan läggas upp.

    Men som sagt var, ett mycket välskrivet arbete, som gav mig nya kunskaper!
    Posted 16:58, 10 May 2015
    liksom ovanstående kommentar skulle jag också vilja ha mer förklaring till vad fAR är. Hur används det? är det bara ett recept? eller får patienten stöd i form av subventionerad träning? tränings schema? remitteras de till personlig tränar eller sjukgymnast? Du skriver att vissa apotek har FAR utbildad personal men på vilket sätt används deras kunskap och hur når det fram till "patienterna" riskpersonerna.
    Det skulle vara intressant med ett patient exempel, där en person beskrivs som fått fysisk aktivitet och hur det fungerar i praktiken från ett patient perspektiv.
    Posted 20:28, 12 May 2015
    Tack för feedbacken allihopa!
    Kunde helt klart inlett artikeln med att beskriva syftet. Syftet var att beskriva implementeringen av fysisk aktivitet inom hälso- och sjukvården. Därför tog jag inte upp så ingående om hur olika fysisk aktivitet på recept kan se ut, utan mer hur väl det egentligen fungerar.

    Kunde förtydligat lite med far-aktörerna men det är ju legitimerad sjukvårdspersonal som skriver det och sen hänvisar till friskvårdsaktörer. För att få en bra kedja är det ju därför viktigt med samverkan mellan de lokala aktörerna och sjukvårdspersonalen.

    Tack än en gång! Tycker ni har gett bra kommentarer och förklarat vad ni menar. Uppskattar även att ni tar upp det ni tycker är bra. Blir alltid lite lättare att ta till sig åsikterna då :)
    Posted 17:41, 14 May 2015
    Viewing 5 of 5 comments: view all
    You must login to post a comment.