Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Gemensam wikisida för smärtkurser inom medicinsk vetenskap (MC3023 och MC3024) > Ordlista > Långvarig smärta

Långvarig smärta

    Table of contents
    No headers

    I Sverige delas smärta traditionellt in i tre kategorier; nociceptiv, neuropatisk eller smärta av oklar orsak (idiopatisk) (1). Smärta brukar också delas in utifrån hur länge den har pågått, och delas då in i akut och långvarig. Smärta som har pågått under längre tid än tre eller sex månader brukar klassificeras som långvarig. Långvarig smärta innebär att smärtan inte längre enbart genereras ute i periferin som en akut varningssignal, utan det har då även uppstått förändringar i det centrala nervsystemet och på perifer nivå ute i vävnaden (1).

    Vid långvarig smärta fyller smärtan i sig inte längre någon funktion, den är således dysfunktionell (1). Detta kan jämföras med akut smärta som är en viktig skyddsmekanism och varnar hjärnan om att någonting är fel. Men när skadan inte läker ut och smärtan trots det består fyller smärtsignalerna ingen funktion, varken som varningssignal eller som en del i läkningsprocessen. När det har gått så lång tid att smärtan kan karaktäriseras som långvarig har det uppkommit flera mekanismer på central nivå som bidrar till att bibehålla den kvarstående dysfunktionella smärtsignaleringen. Dessa mekanismer beror till stor del på en ökad retbarhet i det centrala nervsystemet, vilket kallas för central sensitisering (1, 2). Inom detta begrepp ryms bland annat långtidspotentiering, disinhibition, temporal summation/wind-up samt aktivering av gliaceller. Även perifer sensitisering, det vill säga förändringar ute i den perifera vävnaden, är en del som kan bidra till den långvariga smärtans uppkomst. Förändringarna på perifer nivå vid långvarig smärta liknar de som sker centralt och som beskrivits ovan (1).

    Vid långvarig smärta kan smärtan generaliseras och manifesteras på grund av plastiska förändringar i det centrala nervsystemet. Detta kan dels bero på en försämring av kroppens egna smärthämmande system (desinhibition) eller genom en förstärkning av kroppens endogena smärtfaciliterande system. Individen med långvarig smärta upplever då en generellt ökad känslighet för smärta i hela kroppen och utbredningen av smärtan ökar gradvis och symtomen blir mer konstanta. Smärtan kan övergå från att vara ett symtom till att bli ett syndrom om den är bestående under lång tid, om så är fallet kan den påverla flera av kroppens system, det immunologiska, det endokrina, det autonoma nervsystemet och den motoriska funktionen (1). 

    Vid långvarig smärta ändrar smärtan karaktär från att vara en akut larmsignal till att bli en konstant upplevelse av obehag. Detta sker genom flera plastiska förändringar på central nivå. Där kan man se en ökad aktivitet i limbiska strukturer, som är ett av de hjärnområden där smärtans emotionella aspekt tolkas. Den affektiva komponenten är viktig vid utvecklandet av långvarig smärta och dess uppkomst brukar därför förklaras ur ett biopsykosocialt perspektiv. Kognitiv beteendeterapi, KBT, har i studier visat sig vara en välfungerande behandling av patienter med långvarig smärta (3).

     

    Artiklar:

    http://ki.se/forskning/varningssignal-som-loper-amok

    http://fof.se/tidning/2005/4/nar-det-gor-ont-lange

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=1272

     

    Referenser:

    1. Lundeberg T, Norrbrink C. (2014) Om smärta – ett fysiologiskt perspektiv. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur; 2014.

    2. Lidbeck J, Centralt störd smärtmodulering vid muskuloskeletal smärta. Läkartidningen. 2007;104(41):2959-2964.

    3. Lidbeck J, Mycket att vinna på KBT i smärtrehabilitering. Läkartidningen. 2006;103(42):3182-3186.

    Files (0)

     

    Comments (1)

    Viewing 1 of 1 comments: view all
    Bra skrivet!
    Posted 10:45, 26 Sep 2016
    Viewing 1 of 1 comments: view all
    You must login to post a comment.