Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Gemensam wikisida för smärtkurser inom medicinsk vetenskap (MC3023 och MC3024) > Ordlista > Gate control

Gate control

    Table of contents
    No headers

     

    Gate-control theory eller grind-teorin presenterades 1965 av psykologen Ronald Melzack och neurofysiologen Patrick Wall och är en förklaringsmodell till spinal smärthämning. Teorin går ut på att icke-smärtförmedlande nerver i ryggmärgens bakhorn, och då framför allt i substantia gelatinosa, kan hämma aktiviteten från de smärtförmedlande nerverna (1). 

    Smärtsignalerna förmedlas snabbt av tunna myeliniserade A-deltafibrer och långsammare av omyliniserade, tunna C-fibrer. När signalerna nått fram i hjärnan förmedlar A-deltafibrerna en skarp, distinkt smärta medan C-fibrerna förmedlar en dov och mer diffus smärta.

    A-betafibrer förmedlar lätt tryck, vibrationer och beröring. Dessa fibrer är grova och myeliniserade, vilket gör att impulserna förmedlas snabbare till hjärnan än smärtimpulserna (2).

    Impulser i A-betafibrer aktiverar hämmande interneuron i ryggmärgens bakhorn, som frisätter signalsubstanserna GABA och glycin. Dessa signalsubstanser binder till receptorer på både det primära neuronet och det sekundära neuronet. Smärtimpulserna kommer således hämmas i synapsklyftan mellan det primära och det sekundära neuronet. Frisättningen av GABA och glycin gör att utsöndringen av glutamat och substans P minskar från det primära neuronet, och det sekundära neuronet får en minskad känslighet för glutamat. Detta leder till att ett minskat antal smärtimpulser förs vidare (3,1).

    Adenosin är en transmittorsubstans som deltar in den spinala smärthämmningen, genom att förbättra effekten i de GABA- eller glycininnehållande interneuronen. Aktivering av A-betafibrerna kan även leda till en frisättning av dynorfin och enkefalin, som också kan hämma smärtsignaleringen.

    Vid behandling med högfrekvent TENS utnyttjar man aktiviteten i de grova A-betafibrerna. Vid ökad aktivitet av A-betafibrerna kan inflödet av smärtimpulser minskas, och därmed även smärtupplevelsen. Detta är dock  förutsatt att stimuleringen är tillräckligt stark och sker i det smärtande området (1,2).

     

    Kim Landerstedt  har skrivit och Kristina Flynner  samt Marika Ögren har lagt till

     

     

    Referenser:

     

    1.    Norrbrink, C. & Lundeberg, T. (Red). (2014).Om smärta- ett fysiologiskt perspektiv (2:a uppl). Lund. Studentlitteratur

     

    2.    Lännergren, J., Ulfendahl, M., Lundeberg, T. & Westerblad, H. (1998). Fysiologi (2:a uppl.). Lund. Studenlitteratur.

     

    3.    Werner, M. & Leden I.(Red). (2010). Smärta och smärtbehandling. (2:a uppl.). Liber.

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.