Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Fysisk aktivitet och träning som prevention och behandling, MC3025 > Fördjupningsarbeten > Fysisk aktivitet som fallprevention

Fysisk aktivitet som fallprevention

    Table of contents
    No headers

    Av: Paula Eriksson

    Introduktion

    Världens befolkning blir allt äldre samtidigt som vårat moderna samhälle gör oss allt mer inaktiva. I Sverige var enligt Statistiska centralbyrån andelen människor över 65 år 17 procent 2005 och beräknas hamna på nästan 25 procent 2050. I relation till vår befolkningsstorlek har vi i Sverige störst andel ålderspensionärer i världen (Bellardini & Tonkonogi, 2013).  Äldre personer har högre risk för att falla jämfört med yngre, vilket bland annat beror på att syn och balans ofta försämras när vi blir äldre men också på grund av att äldre människor oftare lider av kroniska sjukdomar samt medicinerar med läkemedel (Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), 2014). En stor del av Sveriges äldre befolkning råkar varje år ut för en fallolycka och det har de senaste åren skett en stadig ökning av antalet fallolyckor och frakturer. Ungefär var tredje äldre faller varje år och bland de som är 80 år och äldre faller ungefär hälften varje år (Folkhälsomyndigheten, 2009).  Omkring 70 % alla personer som behöver läggas in på sjukhus till följd av olyckshändelser har skadats i fallolyckor (SBU,2014). Fem gånger fler hamnar på sjukhus efter fallolyckor än efter trafikolyckor (Folkhälsomyndigheten, 2009). I genomsnitt drabbas 884 per 100 000 personer i åldern 65 år och äldre varje år av frakturer på lår eller höft (Socialstyrelsen, 2016). För personer över 80 år där fallskada innebar sjukhusvård skedde det enligt Socialstyrelsen mellanåren 2013–2015 sextio fallskador per 1 000 invånare på riksnivå (Socialstyrelsen, 2017) och cirka 1500 äldre personer dör varje år till följd en fallolycka (SBU, 2014). Det innebär att i snitt mer än tre äldre personer i Sverige varje dag dör till följd av en fallolycka vilket är mer än dubbelt så många som dör i trafiken (Folkhälsomyndigheten, 2009). Höftfraktur är den fallskada som dominerar bland dödsfallen (Socialstyrelsen, 2007). I Sverige drabbas cirka 17 000 äldre per år av en höftfraktur (SBU, 2014) och vårdkostnaden per person beräknas till cirka en kvarts miljon (Socialstyrelsen, 2007). Den totala samhällskostnaden för fallolyckor hos äldre uppgår till cirka 14 miljarder kronor/år (SBU, 2014, Folkhälsomyndigheten, 2009) och väntas om ingenting görs för att motverka ökningen hamna på drygt 22 miljarder 2050 (Folkhälsomyndigheten, 2009).

    Konsekvenserna efter en fallolycka är för den enskilda individen omfattande. Många drabbade känner en rädsla för att falla igen och får minskat självförtroende när det gäller sin förmåga att klara sig själv vilket i sin tur kan påverka både livskvalité, hälsa och aktivitetsnivå. Själva fallrädslan är också i sig en signifikant riskfaktor för framtida fall (Folkhälsomyndigheten, 2009). Omkring 40 % av de som drabbas av höftfraktur kan inte återgå till sitt ursprungliga boende efter avslutad vårdtid (SBU, 2014).  Fallolyckor medför förutom det personliga lidandet också stora kostnader för samhället. Dagens sjukvård har allt ansträngdare ekonomi och man kan anta att den växande äldre befolkningen kommer att innebära att fler söker vård. En rapport från Folkhälsomyndigheten från 2009 talar om fallolyckor bland äldre som ett växande folkhälsoproblem, med stora samhällskostnader och livskvalitetsförsämringar som följd. I rapporten framkommer det att i samband med att befolkningen blir allt äldre blir också den arbetande andelen av befolkningen i samhället blir allt mindre, vilket resulterar i att färre ska betala för fler. Detta gör att fallolyckor bland äldre är ett ökande problem.  Som förslag för att åtgärda problemet och förhindra att det ökar i framtiden föreslår man att kostnadseffektiva fallförebyggande åtgärder sättas in (Folkhälsoinstitutet). Att minska antalet fallolyckor genom preventiva åtgärder skulle ge stora vinster såväl för den enskilda individen som för samhället i stort och skulle också frigöra resurser inom sjukvården.

    En persons livsstil, dvs kost, motion, fritidssysselsättning, stress, rökning och alkoholkonsumtion, spelar stor roll för åldrandeprocessen och är något som man som individ till stor del själv kan påverka.  Det är vetenskapligt bevisat att fysiska, mentala och sociala aktiviteter bidrar till att bevara hälsa och funktionsförmåga och dessa är på så sätt är en viktig aspekt när det gäller att förebygga ohälsa och olyckor av olika slag, (Socialstyrelsen, 2007). Något som starkt bidrar till den åldersrelaterade ohälsan är att vår muskulatur förändras med ökande ålder. Såväl muskelmassa, muskelstyrka och förmågan att utveckla muskeleffekt (power) minskar. Mellan 20 – 80 årsåldern tappar vi i genomsnitt cirka 40 procent av vår befintliga muskelmassa, varav mest (30%) försvinner mellan 50- och 80 - årsåldern (Belladini & Tonkonogi, 2013). Vårt behov av muskelstyrka för att klara vardagliga aktiviteter är lika stort genom hela livet. Styrkan som krävs för att resa sig från en stol och att öppna locket på en burk sjunker snabbt efter 50 - 60 års åldern (Wilmore & Costill, 1999). Att inte kunna resa sig upp från sittande ger individen stora begränsningar i det dagliga livet och påverkar även individens förmåga till umgänge med andra människor (Bellardini & Tonkonogi, 2013). Studier har visat att de hälsovinster som åstadkommes med styrketräning är lika stora för äldre som för yngre och att träningen kan bromsa upp de funktionsnedsättningar som det normala åldrandet åstadkommer (Socialstyrelsen, 2007, Wilmore & Costill, 1999).I en cochrane review från 2009 fann man god evidens för att högintensiv träning mot motstånd (via vikter, gummiband eller liknande) ger signifikant effekt på äldre personers styrka och funktionsförmåga och även leder till nedsatt smärta hos äldre med artros (Liu & Latham, 2009).

    I mitt arbete på en akut ortopedavdelning möter jag så gott som dagligen äldre personer som har råkat ut för en fallolycka. Många av dessa utrycker en rädsla för att falla igen och känner oro för att återgå till sin egen hemmiljö.  En del kommer också tillbaka efter en tid efter att ha fallit igen. Jag skulle vilja veta om jag som sjukgymnast med enkla träningsråd kan hjälpa dessa människor att öka sin fysiska funktionsförmåga så att de både känner större trygghet när de kommer hem men framför allt hjälpa dem att förhindra framtida fallolyckor.

     

    Frågeställning

    Kan fysisk träning 2 gånger per vecka eller mer minska risken för fallolycka hos personer över 60 år jämfört med personer i samma ålder som inte bedriver någon form av regelbunden fysisk träning?  Och är det skillnad på vilken typ av träning som bedrivs?

     

    Population = personer över 60 år

    Intervention = fysisk träning 2 gånger per vecka eller mer

    Control = personer över 60 år som ej utför någon regelbunden fysisk träning

    Outcome = risk för fallolycka

     

    Litteratursökning

    Resultat

    Diskussion

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.