Search:
DU Wiki > Ämnen - Subjects > Medicinsk vetenskap > Evidensbaserat arbetssätt och forskningsmetodik inom fysioterapi MC3026 ht18 > PM-arbeten > Strokepatienters upplevelse av gångträning med exoskelett. Terese Landin, Hanna Bergling

Strokepatienters upplevelse av gångträning med exoskelett. Terese Landin, Hanna Bergling

    Table of contents
    No headers

    Upplevelsen av gångträning med exoskelett i ett senare skede efter stroke - en kvalitativ studie

    Terese Landin och Hanna Bergling

     

    1. INTRODUKTION

    1.1 Stroke

    Stroke definieras som en snabbt påkommande fokal hjärnskada där symtomen har en varaktighet av minst 24 timmar eller leder till döden, och där orsaken inte är annan än vaskulär (Aho et al., 1980). Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken och den största orsaken till funktionsnedsättning hos vuxna (World Health Organization [WHO], 2003). I Sverige insjuknar varje år mellan 25 000-30 000 personer (Folkhälsomyndigheten, 2016) och många lever med kvarstående funktionsnedsättningar i varierande grad (Go et al., 2014; Riksstroke, 2018; World Health Organization [WHO], 2003). Stroke drabbar ofta äldre (medelåldern vid insjuknande är cirka 75 år), men en femtedel som drabbas är personer under 65 år (Socialstyrelsen, 2017). 

    Cirka 85 procent av alla insjuknande i stroke utgörs av hjärninfarkter, vanligen orsakade av ateroskleros eller hjärtsjukdom. Intracerebrala blödningar står för omkring 10 procent och resterande 5 procent utgörs av subaraknoidalblödningar samt andra mer ovanliga former av cerebrovaskulär sjukdom. Risken att drabbas av stroke hänger samman med en rad olika faktorer. Biologiska riskfaktorer är ålder, kön och ärftlighet. Andra påverkningsbara faktorer som ökar risken att drabbas av en stroke är rökning, övervikt, kost med högt saltintag, låg grad av fysisk aktivitet, högt blodtryck, förmaksflimmer och diabetes (Go et al., 2014).

    Olika kroppsfunktioner påverkas beroende på skadans lokalisation. Vanliga funktionsnedsättningar är påverkan på motorik, sensibilitet, balans, koordination, spasticitet och syn. Även kognitiva funktioner som uppmärksamhet, minne, inlärning, språk och initiativförmåga kan påverkas. Depression, trötthet, oro och ångest är vanligt i samband med en stroke (Go et al., 2014). Hemipares är en av de vanligaste funktionsnedsättningarna i akut skede efter stroke och påverkar ofta gångförmågan (Duncan et al., 2005; Go et al., 2014; Jorgensen, Nakayama, Raaschou & Olsen, 1995).

     

    1.2 Gång

    Att gå kräver att flera kroppsfunktioner och kroppsstrukturer samarbetar, koordination av flera leder och muskler, sensoriska och visuella intryck för balans och reaktionsförmåga. Gången består av en stödfas (cirka 60%) och en svängfas (cirka 40%). Stödfasen delas upp i olika delar, heel-strike, mid-stance och push-off/toe-off, och svängfasen innehåller lift-off och reach/late swing (Carr & Shepherd, 2003). Personer med kvarstående hemipares har nedsatt motorik, hypotonus eller spasticitet i övre och nedre extremitet vilket kan påverka gångförmåga (Lindgren, 2013). I stödfasen ses ofta nedsatt höftextension, nedsatt aktiv extension eller försämrad kontroll och hyperextension i knäleden, och nedsatt dorsalflexion i fotleden vid heel-strike vilket kan göra att framfoten stöter i underlaget. I svängfasen ses ofta nedsättningar vid push-off/toe-off, nedsatt knäflexion och höftflexion vilket kan framkalla kompenserande rörelser, cirkumduktion (Balaban & Tok, 2013). Med nedsatta kroppsfunktioner kan understödsytan, rytm och hastighet förändras vilket kan påverka gången och balansen negativt (Carr & Shepherd, 2003). Gångförmågan förbättras hos de flesta under de första månaderna efter insjuknande, men var tredje person återfår inte gångfunktion eller är fortsatt i behov av assistans vid gång (Go et al., 2014; Jorgensen et al.,1995).

     

    1.3 Rehabilitering vid nedsatt gångförmåga

    Socialstyrelsen (2017) har sammanställt nationella riktlinjer för vård vid stroke, och “syftet med riktlinjerna är att både stimulera användandet av vetenskapligt utvärderade och effektiva åtgärder inom detta område och vara ett underlag för öppna och systematiska prioriteringar inom hälso- och sjukvården.” (Socialstyrelsen, 2017, s.7). Åtgärderna som anges i riktlinjerna rangordnas 1-10 i rekommendation baserad på evidens för åtgärden inom aktuellt område. Rangordning 1-3 bör användas, 4-7 kan användas, 8-10 kan i undantagsfall användas inom vård vid stroke. I de nationella riktlinjerna rangordnas “uppgiftsspecifik gångträning till personer med lätt till måttligt nedsatt gångförmåga efter stroke” som prioritet 3 med motivering “åtgärden har stor effekt på gångsträcka och gånghastighet samt minskar behov av assistans.” (Socialstyrelsen, 2017, s.73) jämfört med “gångmatta med kroppstyngdsavlastning till personer med måttlig till uttalad nedsättning av gångförmågan efter stroke.” som prioritet 6 med motivering “Åtgärden har viss effekt på gångsträcka och gånghastighet jämfört med annan gångträning. Kommentar: Effekten är tydligast för personer som kan gå vid träningsstart.” (Socialstyrelsen, 2017, s.73).

    Enligt en Cochrane review kan träning med elektromekaniska utrustningar i kombination med fysioterapi efter stroke öka möjligheten att bli självständig gångare (Mehrholz et al., 2017). Gångträning med exoskelett är en potentiell intervention för gångträning hos personer med stroke som möjliggör intensiv och repetitiv träning för att maximera neuronal återhämtning. Exoskelett har visat sig vara en säker och användbar metod för gångträning efter stroke (Louie & Eng, 2016). Personer i ett tidigare skede, första tre månaderna, kan uppleva ökade förbättringar jämfört med traditionell gångträning. I ett senare skede efter stroke (>6 månader) är gångträning med exoskelett jämförbar med traditionell rehabilitering (Louie & Eng, 2016; Mehrholz et al., 2017). 

    Marklund, Klässbo och Hedelin (2010) har i en kvalitativ innehållsanalys utforskat upplevelsen av Contraint-Induced movement therapy (CIMT) hos personer i ett senare skede efter stroke. CIMT innebär högintensiv, repetitiv och uppgiftsspecifik träning och forskningspersonerna i studien genomgick sex timmars träning varje dag under två veckor för nedre extremitet. Syftet med studien var att utforska forskningspersonerna egna erfarenheter av en ny terapimetod med utgångspunkt att deras erfarenheter utgör betydelsefull kunskap (Marklund et al., 2010). 

    Det utförs kvantitativa studier för att utforska effekten av gångträning med exoskelett men det saknas kvalitativa studier för att beskriva upplevelsen av gångträning med exoskelett.

     

    2. SYFTE

    Syftet med denna studie är att beskriva hur personer i ett senare skede efter stroke upplever gångträning med exoskelett.

     

    3. FRÅGESTÄLLNINGAR

    Hur upplever personer i ett senare skede efter stroke gångträning med exoskelettet?

     

    4. METOD

    4.1 Design

    Kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer.

     

    4.2 Population och datainsamlingsmetod

    Denna kvalitativa studie är en del av en gångträningsstudie vid Rehabiliteringsmedicinska Universitetskliniken, Danderyds sjukhus. Syftet med gångträningsstudien är att utvärdera gångförmåga efter träning med exoskelettet Hybrid Assistive Limb (HAL) jämfört med traditionell gångträning 1-10 år efter stroke. Forskningspersonerna randomiserades till en interventionsgrupp och två kontrollgrupper (traditionell gångträning eller inga insatser). Interventionen innebar gångträning med exoskelettet HAL tre gånger i veckan under sex veckor. 

    Inklusionskriterie för den kvalitativa studien är deltagande i interventionsgruppen och exklusionskriterie är uttalad afasi. 

    Intervjuerna kommer att utföras efter avslutad träningsperiod. Intervjuguiden bygger på ett narrativt tillvägagångssätt, det vill säga att frågorna formuleras så att de inbjuder forskningspersonerna att berätta fritt om sina upplevelser. Vid behov används utforskande följdfrågor. Externa personer kommer att intervjua försökspersonerna och transkribera materialet. Författarna till denna kvalitativa studie kommer att analysera texten

     

    4.3 Analysmetod

    Intervjuerna kommer att transkriberas och analyseras genom kvalitativ innehållsanalys.

    Kvalitativ innehållsanalys innebär att texten läses igenom flera gånger för att få en förståelse för helheten. Meningar som innehåller relevant information utifrån studiens frågeställning väljs ut. Dessa kallas för meningsbärande enheter. Därefter kondenseras de meningsbärande enheterna, det vill säga korta ned texten men fortfarande behålla innehållet. Utifrån de kondenserade enheterna kodas och kategoriseras innehållet för att formulera teman (Graneheim & Lundman, 2004).

     

    5. ETISKA ÖVERVÄGANDEN

     

    6. REFLEKTION

     

    7. REFERENSER

    Aho, K., Harmsen, P., Hatano, S., Marquardsen, J., Smirnov, VE., & Strasser, T. (1980). Cerebrovascular disease in the community: results of a WHO collaborative study. Bulletin of the World Health Organization, 58(1), 113-130.

    Balaban, B., & Tok, F. (2013). Gait disturbances in patients with stroke. Physical Medicine and Rehabilitation, 6(7), 635-642.

    Carr, J., & Shepherd, R. (2003). Stroke rehabilitation. Butterworth Heinemann.

    Duncan, PW., Zorowitz, R., Bates, B., Choi, JY., Glasberg, JJ., Graham, GD., … Reker, D. (2005). Management of adult stroke rehabilitation care: a clinical practice guideline. Stroke. 36, 100–143.

    Folkhälsomyndigheten. (2016). Folkhälsorapportering och statistik, folkhälsans utveckling, insjuknande i stroke. Hämtad 2018-09-23 från https://www.folkhalsomyndigheten.se/...ande-i-stroke/

    Go, AS., Mozaffarian, D., Roger, VL., Benjamin, EJ., Berry, JD., Blaha, MJ., … Turner, MB.; American Heart Association Statistics Committee and Stroke Statistics Subcommittee. (2014). Heart disease and stroke statistics-2014 update: a report from the American Heart Association. Circulation. 29(3), e28-e292.

    Graneheim, U.H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24, 105–112.

    Jorgensen, HS., Nakayama, H., Raaschou, HO., & Olsen, TS. (1995). Recovery of walking function in stroke patients: the Copenhagen stroke study. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 76, 27-32.

    Lindgren, I. (2013). Rörelseförmåga. I A. C. Jönsson (Red.), Stroke: patienters, närståendes och vårdares perspektiv. (s. 73-83). Lund: Studentlitteratur.

    Louie, DR., & Eng, JJ. (2016). Powered robotic exoskeletons in post-stroke rehabilitation of gait: a scoping review. Journal of neuroengineer and rehabilitation, 8:13(1), 1-10.

    Marklund, I., Klässbo, M., & Hedelin, B. (2010). “I got knowledge of myself and my prospects for leading an easier lift”: Stroke patient´s experience of training with lower-limb CIMT. Advances in Physiotherapy, 12, 134-141.

    Mehrholz, J., Thomas, S, Werner, C., Kugler, J., Pohl, M., & Elsner, B. (2017). Electromechanical-assisted training for walking after stroke. The Cochrane Database of Systematic Reviews, 10(5), 1-147.

    Riksstroke. (2018). Hämtad 2018-09-26 från http://www.riksstroke.org/wp-content...lutversion.pdf

    Socialstyrelsen. (2017). Nationella riktlinjer för vård vid stroke. Hämtad 2018-09-23 från http://www.socialstyrelsen.se/Lists/.../2017-5-13.pdf

    World Health Organization. (2003). World Health Report 2003 - Shaping the Future. Hämtad 2018-09-23 från http://www.who.int/whr/2003/en/whr03_en.pdf?ua=1

    Files (0)

     

    Comments (0)

    You must login to post a comment.